Som jag saknar dig..

Som en salva för att fixa världens sörja, när ska man ha tid att sörja? Var ska jag börja? Som tusen känslor utan början, eller slut. Ta min hand, kan du visa mig vägen ut? För jag tappade bort mig själv där på vägen. Tappade bort allt som var jag. Jag behöver en receptförnyelse på denna läkande Salva. Laga världen igen med allt jag har. Rädda alla som är rädda. Kan du förstå meningen med min mening? Jag kan inte vara allt & jag kan inte göra allt. Se mig för allt jag är & kunde varit. Jag kunde varit så mycket mer, hjälten vissa behöver. Men detta är verkligheten & jag hittade ingen fyrklöver. Känslan bedövar, den söver. Min vän, jag blöder... Allting går i perioder & så även saknaden till dig. Ännu en sommar utan dig, det känns så förjävligt. När den här värsta smärtan & saknaden slår till, så är jag mer eller mindre chanslös. Det gör ont i hela kroppen & tankarna är så många. Frågorna är så många & svaren har bara du, Jesper.. Det grönskar, blommorna blommar, dagar kommer & dagar går. Dag blir till kväll, kväll blir till natt & natt blir till morgon igen. Men ändå så finns du inte. Du blir på ett sätt bara längre ifrån mig, fast ändå inte. Du är ju med mig hela tiden, det vet jag. Tack för att du var med mig extra mycket denna veckan. Tack för att du kom närmre när jag bad om det & att du hela tiden var omkring mig. Det är en sådan magisk känsla samtidigt som det gör mig ledsen att det ska behöva vara på det här viset. Men, jag är tacksam som har med mig dig vart än jag går. Du finns alltid, alltid där & ger mig stryka. Utan din varma närvaro så hade jag aldrig klarat av veckan.  Jag önskar så gärna att du hade kunnat svara på alla mina frågor. Att det hade gått att prata med dig & bara få höra din röst. Jag saknar dig härliga personlighet, ditt sätt att, bara vara... Det är så sjukt att det snart är två år sedan som jag satt på din begravning. Och jag vet inte vad, men det är något speciellt med sommaren. Det känns så tydligt att du missar så mycket. Jag vet ju bara den sommaren som jag hade med dig på Skogsro, fan vad vi hade kul.. Det är som så sorgligt när jag tänker på den lyckliga tiden & inser hur oskyldigt omedvetna vi var om framtiden. Att vi skulle skiljas åt på det här viset, att ditt liv skulle ta slut, det fanns ju inte någonstans på kartan just där & då. Jag vet att du kommer fortsätta att vara mig nära, för du skulle aldrig lämna mig ensam. Jag vet att du ser till så att jag har det bra & jag vet, jag vet så väl att du är så rädd om mig! Jag önskar bara att jag hade kunnat göra mer för dig, älskade, älskade vän...<|3