Till min kära kropp..

Förlåt. Förlåt mig min kära kropp. Förlåt. Du får utstå så mycket hat, tjat & periodvis alldeles för lite mat. Du jobbar varje dag & gör ditt bästa för att jag ens ska orka mig upp ur sängen. Du ser till att jag fungerar även då jag motarbetar dig som mest & allt vad jag bara kan. Du bär mig nästan precis vart än jag vill. Du står ut med mitt eviga hat gentemot dig, dag ut & dag in. Jag utsätter dig för sådan orättvisa alldeles för ofta & alldeles för mycket. Jag hatar fettet, kurvorna, ärren & bristningarna. Jag förnedrar ditt värde & underskattar dig, när jag egentligen behöver dig som mest. Men det är precis då, precis i samma ögonblick som jag förnedrar & underskattar dig, det är så som det slår mig att jag faktiskt borde uppskatta dig mer, eller rättare sagt uppskatta dig överhuvudtaget. Jag borde ta hand om dig så väl, för jag har ju trots allt bara en kropp. Jag borde älska dig mer. Vara snällare med dig. Sluta att ta dig för givet, för det är precis det jag gör. Du är utsatt för en så kallad kronisk värk, du värker & lider dygnets alla tjugofyra timmar. Vid varje litet, såväl som stort tillfälle så kämpar du för fullt med att försöka läka mig. Du sliter för att jag ska kunna få en chans till lite återhämtning. Jag kräver att du ska vara felfri & bara fungera, samtidigt som jag smutskastar & klandrar dig. Förlåt. Förlåt mig min kära kropp. Förlåt. Jag lovar att jag ska försöka att bli bättre på att uppskatta dig. Att åtminstone försöka att hata dig lite mindre. Att inte hata dig så extremt, ”bara” för att du har ett extra kilo eller två. Några extra kilon hit eller dit är egentligen ingen big deal, när man ser allt i ett större perspektiv, såklart. Det är egentligen det minsta problemet, skulle jag vilja påstå. Men det är inte lätt, för vet du min kära kropp? Vi har en otroligt ond fiende. Min hjärna är nämligen inte speciellt snäll med mig.. Den är ungefär lika hemsk emot mig som vad jag uppfattas vara & är emot dig. Men allt är hjärnans fel, för du ser ju nu att jag kan tänka sunt. Jag handlar dock sällan med mitt sunda förnuft, för hjärnan tvingar mig att hata dig.  Förlåt. Förlåt mig min kära kropp. Förlåt. Jag stressar & pressar dig helt i onödan. Jag vinner ingenting på att se ner på dig så som jag gör. Helt empatilöst så förväntar jag mig bara att du aldrig ska protestera, att du inte ska säga ifrån. Och när du väl gör det, ja då så ska jag erkänna att då straffar jag dig. Extremt. Jag ställer orimliga krav & undrar varför du inte uppfyller dom. Men vet du? Jag förstår innerst inne varför du inte gör det. Som sagt, hjärnan & du är inte så goda vänner. Inte jag & hjärnan heller, för den delen.. För jag vet det så väl du min starka, trogna, kära kropp, jag vet att du bara är en kropp & att du inte är odödlig. Du vill bara vara min kropp & inte en kropp som ska behöva bli nedtryckt. Jag vet att även du har gränser, jag vet att du behöver kärlek, tid & omtanke. Jag vet att du behöver så mycket mer kärlek än vad jag tidigare gett & än vad jag i dagsläget ger dig. Du behöver & förtjänar framför allt INTE allt det hatet som du dagligen tvingas ta emot av min hjärna. Jag önskar så att dagen snart är kommen då du & jag blir vänner, på riktigt. Jag är ju inte så mycket utan dig, min kropp.  Så tack. Tack min kära kropp. Tack. Tack för att du iaf för det mesta står ut med mig. För att du ger mig flera & nya chanser. Att du förlåter mig, att du försöker att läka mig så gott som du bara kan, trots omständigheterna & de orimliga kraven. Tack för att du ställer upp & värnar om mig så högt, då jag hatar dig som mest. Du älskar mig i & med att fortsätta att få hela min kropp, mitt tempel att trots allt, fungera. Jag ska försöka att vara lika ödmjuk gentemot dig, som vad du är gentemot mig.. Förlåt. Förlåt mig min kära kropp. Förlåt. Jag lovar. Så tack, tack min kära kropp. Tack!