Två år utan dig..

Den där natten mellan den tredje & fjärde maj, då stod du där så ensam, tyst & redo. Mer redo än någonsin, så stod du där på ridån, för att avsluta den smärta som livet gav dig, den smärtan som ångesten matade dig med, dagligen. Du var alldeles matt i din, tidigare starka kropp. Glimten i dina ögon hade slocknat för länge sedan & du.. du hade nu bestämt dig för att lämna jordelivet & vandra vidare till andra sidan.  Hur är det omöjliga, mitt i allt möjligt? Hur kan tiden gå så fort när det ibland känns som om att tiden skulle stå stilla? Idag, fast för två år sedan så rasade hela min värld samman. Det som inte fick hända, det hände. Det ofattbara & det mest smärtsamma beskedet nådde mig.  ”Dom har hittat honom. Han är död..” Orden ekar i mitt huvud. Meningen spelas upp, om & om igen. Död. Han.Jesper.Är.Död. Två år som har bestått av så mycket smärta, saknad & sorg. En sorg som är så jävla svår att handskas med. För hur sörjer man egentligen? Hur lugnar jag själen när den bara skriker efter Jesper? Att tänka på fina minnen är något som ibland kan kännas som en liten tröst. Jag fick äran att lära känna dig Jesper & det är jag så evigt tacksam för. Men ibland så hjälper inte minnena, för ibland så känns det nästan bara värre att tänka på dom. För det blir lite som att tänka att det är något som varit & som aldrig mer kommer att komma tillbaka igen. Tiden med dig har varit & den tiden är över, förbi, slut. Och det är just tiderna som kan göra så satans jävla ont. Jag minns första gången jag såg dig & jag kände redan då hur mycket du skulle komma att betyda för mig. Vårat band blev snabbt något unikt. Vi slogs & skrek på varandra, för att i nästa andetag vara sams i en kram. Du lurade med mig på äventyr som jag med största sannolikhet visste skulle komma att få konsekvenser gällande våra veckoscheman som vi hade på Skogsro. Men vi hade kul & det var huvudsaken. Jag hade ofta kul med dig, för alltid hände det något. Det fanns ingen lugn stund med dig direkt, utan konstant så skulle något alltid vara i rullning. Idag är en dag då alla fina minnen känns lite extra, sorgen betydligt mer & saknaden är brutal. För för två år sedan just vid denna tiden, i skrivande stund, så fick jag beskedet som jag under hela natten tyvärr bara låg & väntade på. Det var nästan läskigt hur det bara, på nått vis kändes att du försvann. Hur jag bara var så säker på att det var just ett dödsbesked som jag inväntade. Tiden då gick så, så långsamt. Andetagen var tunga, paniken var konstant så nära men tårarna, dom kom inte ens när jag fick höra att du var död. Tårarna dröjde & det var inte förens två veckorna efteråt som jag fick tillgång till att släppa ut sorgen i form av tårar & evigt gråt.  Alla dessa frågor som jag aldrig kommer att få svar på, just för att bara du vet svaret, gör så ont. Vad kände du innan du verkligen bestämde dig? Vad var din första & din sista tanke? Kände du dig ensam? Hade du panik eller var du lugn? Och så den största frågan; vännen vad var det egentligen som fick dig att tro att världen skulle bli bättre utan dig? Trodde du att din bortgång skulle underlätta för dina nära & kära? Ser du nu att det absolut inte gjorde det? Jag förstår att livet blev för tungt för dig att kantas med & jag dömer dig absolut inte, men alla dessa tankar; ”varför? Tänk om?”, dom gör så, så ont. Jag vill inget annat än att du ska komma hem igen. Snart är det min födelsedag & det enda som jag önskar mig, är bara att du ska komma hem.. Det är så tomt utan dig, livet är inte alls densamma utan dig. Så långt ifrån bra eller roligt. Det är så otroligt mycket som jag bara önskar att du skulle ha fått chansen att vara med & uppleva.  Jag vet att du nog med största sannolikhet har det väldigt bra där du är just nu.. Jag tror att ditt lidande är över nu & att du mår bra. Du förtjänar friden & lugnet, för det var just det som du vid livet konstant sökte efter. Du ville bara få vara dig själv & bli älskad för den som du var. Många tror att dom kände dig, men vad många inte kunde se eller veta, var att i dina ögon så speglades sanningen. Du var en känslomänniska med en väldigt tuff fasad. Dina tankar såväl som känslor var djupa & det var inget som man kunde veta om man inte kände dig väl. Ditt hjärta var så stort & gjorde så många avtryck i andras liv. Din ödmjukhet gentemot människor som du mötte var enorm. Du gav så mycket till människor runtomkring dig, utan att du visste om det. Fanns det någon som kunde få mig att känna genuin lycka & glädje, så var det minsann du Jesper!  Förlustens hela storhet, jag ej har fattat än. Vet blott att jag har mistat, min allra bästa vän. Då viskar jag de orden, de vackraste jag vet.. Du var mitt allt på jorden, min bror, i evighet.. Varje sekund är ett långsamt farväl. Varje minut en tickande evighet. Varje timme, omsluten av saknad & inget kan rädda oss nu. Inget & ingen kan stoppa tiden. Tar ett djupt andetag och dyker rakt in i ovissheten, det får bära eller brista. Medan tårarna blandas med regnet vandrar jag med dig. Du som redan fattas mig. Vi ska gå och gå, tills vägen tar slut och för varje steg vi tar, kommer vi närmare de vi en gång var. Och jag ser dig le. Jag ser dig le. Du ler - jag behöver inget mer. Jag älskar dig, jag saknar dig, då som nu - för alltid, världens finaste Bror!<3