Underbart & hemskt är vad livet är..

Försöker att tänka att allt kommer att bli bra. Men i slutet av dagen så spelar det ingen roll hur mycket jag försöker att överrösta mörkret.  Sommaren har varit & är förbi. Det har varit en ganska otrolig sommar. Jag har många stunder glömt bort all smärta & dåligt mående. Jag har fått känna på bättre stunder under en längre tid. Mitt fokus har inte legat på mig själv, utan jag valde att lägga mitt fokus på lillebror denna sommaren & det var nog det bästa jag kunde ha gjort. Jag tror inte att denna sommaren hade varit möjlig för mig, att få den så bra som den blev, utan honom. Han är min andra halva, min bättre halva. Han är så fantastisk & jag vet inte vad jag hade gjort utan honom? Min värdefulla, fina, lilla Elias! Alla mål som vi hade i sommar har vi lyckats med & ingen är mer stolt eller glad som vad jag är. Sen så hände livet, sommaren led mot sitt slut & Elias åkte hem. Sju fantastisk veckor fick jag med honom.  Det var oerhört svårt att sätta punkt på det kapitlet & återgå till vardagen. Det värker fortfarande i hela själen & jag saknar allt det som vi gjorde i sommar. Jag vill bara tillbaka dit…Det har varit hemskt att återgå till vardagen, både fysiskt & psykiskt. Kroppen protesterar för fullt & jag har verkligen ingen ork till något. Från att ha varit nästan, mer eller mindre ”smärtfri” många stunder under sommaren, till att nu, då exakt allting känns ont. Det känns som ett enda stort bakslag, som jag inte ens orkar med..Och i takt med mer smärta i kroppen, så börjar även mitt psykiska mående att bli sämre. Allt är en enda stor, ond cirkel. Jag känner mig så skör & svag. Ingenting blir bättre av att hösten mer eller mindre har anlänt. Ångesten är brutal. Det dåliga samvetet över att jag inte orkar allt jag vill göra. Jag känner mig så jävla otillräcklig & ensam. Blir stressad för ingenting. Sover dåligt. Konstant ångest. Panik.  Rädd. Rädd för att jag ska tappa kontrollen, rädd för att jag ska börja må sämre. Rädd för att falla tillbaka till det mer intensiva destruktiva. Rädd för att jag inte ska orka mer. Rädd för att bli ensam. Känna mig ensam. Känns som att ingen vet hur ont det gör på insidan. Ingen vet vad som döljer sig bakom mitt förfalskade leende. Ingen hör de desperata skriket på hjälp & förståelse. Tänker att det är mig det är fel på. Måste jag låtsas vara någon som jag inte är, bara för att någon ska förstå mig? Känns inte som att mina ord räcker till för att folk ska förstå. Allt jag vill är att inte behöva känna mig konstig eller annorlunda. Kraven är för stora & jag tappar bara bort mig själv i stressen som uppstår när jag gör allt för att leva upp till andras krav. Jag kan knappt tänka på mig själv, utan att känna mig som ett enda stort ego. Fastän jag innerst inne vet att jag inte är det…  Jag vet helt ärligt inte riktigt vem jag är? Det har hänt en del under en ganska kort tid & mitt i allt det så står jag & bara undrar, hur fan jag någonsin ska kunna lära mig att leva med mig själv? Det är svårt att veta hur jag ska förhålla mig till livet. Kanske att saker & ting klarnar upp ganska snart, jag vet inte. Har rätt svårt att lita på saker som sägs.. Jag har hört folk säga; ”det löser sig”, i huuur många år som helst nu. Den meningen har missbrukats & tappat sin betydelse. Jag kan inte hantera hur mitt liv skiftar så extremt under en så kort tid. Känslorna är för många & dom byter skepnad alldeles för fort. Jag hinner inte med. Trots att allt är så svårt.. så är jag tacksam att livet gav mig det finaste, min Elias!❤️