En kort berättelse om efter han gjort entré i vårt liv

Vet ärligt talat inte vart jag ska börja? Har inte uppdaterat på över en månad.  När jag skrev sist hade jag i stort sätt tappat fotfästet och hade panik över min graviditetsklåda och det visade sig att även plutten i magen blev stressad av det och bajsade i fostervattnet. Jag har funderat länge på om jag ska skriva en förlossningsberättelse men den skulle bli så himla lång då min var så utdragen och smärtsam. Eftersom dem valde att inte sätta igång mig direkt när jag kom in till förlossningen så hann min plutt svälja fostervatten med avföring i och fick en infektion efter födseln och vi skickades till Eskilstuna och fick tillbringa 5 dygn på Neo avdelningen. Jag är väldigt rädd för viss vård här i Nyköping pga mycket fel som hänt, som jag fått bekräftat såhär i efterhand och mycket beror nog på att dem haft överbelastat med förlossningar men det är inget som ska göra någons vård osäker. Vi hann sedan vara hemma från sjukhus i 3 veckor innan Miliam fick hög feber och vi var tvungna att besöka akuten i Nyköping vid 20:30, efter 5h där så blev jag och Miliam skickade med ambulans till Eskilstuna igen, denna gång kände jag att vi var i trygga händer i Nyköping för barnläkare var väldigt noga och ambulanspersonalen lät mig åka med som jag inte fick gången innan vilket gjorde allt ännu värre, man vill inte skiljas från sitt nyfödda barn. Vi fick tillbringa 2 nätter på barnavdelningen i Eskilstuna och herregud vilken personal, så otroligt noga och underbara. Dem slår all vårdpersonal vi träffat, vi tyckte helt plötsligt inte att det var sådär ångestfyllt att ligga inne för vi kände oss så omhändertagna och trygga. Vi behövde ringa många gånger och då menar jag många gånger på klockan och varje gång blev vi bemöta så som man som patient och anhöriga ska bli bemöta, vi fick aldrig den där känslan om att vi var jobbiga. Miliam blev igår friskförklarad, ingen feber och inga prover visade något med infektion men dem tar bara prover för dem allvarliga infektionerna så något virus drabbades han av men dem vet inte vad. Så länge det inte är något farligt så behöver vi inte veta även om det hade varit skönt. Nu sitter jag och ammar min underbart fina son och tänker på vilken tuff start han fick men kämpat sig igenom den felfritt, han har fått oss så starka och vi tre har kommit varandra så nära. Jag och T har verkligen blivit ett ännu starkare team sedan han kom och påminner varandra ännu oftare hur mycket vi uppskattar och älskar varandra. Oavsett om vi varit så trötta att ögonen gått i kors, oroligare än någonsin, gråtit, haft panik och allt vad det är så har vi inte bråkat en endaste gång. Tack Tony för att du är min blivande man och far till min son. Vill verkligen tacka alla underbara som funnits här under hela vår tuffa resa, som peppat och givit oss extra energi ❤