Att leva med psykisk ohälsa

Måndag, solen skiner och himmeln är blå. Hoppas allt är bra med er och att ni med har en riktigt fin höstdag. Som rubriken säger - att leva med psykisk ohälsa. Jag lever med ångest och depression sedan några år tillbaka, men blev värre när jag blev gravid. Fick förlossningsdepression ca 2 veckor efter att Molly föddes. Vilket blev väldigt jobbigt för mig och även alla runt om. Men allt började när jag gick i skolan... Under lågstadiet - gymnasiet blev jag retad, mobbad m.m. Kunde vara allt från mitt utseende, att jag hade ett starkt självförtroende och var väldigt öppen som person. Hade hår på armarna och benen (som alla människor har), men på mig syntes det tydligare då jag hade en annan bakrund. Är svensk, kroat och bulgar...Då ser man mer utländsk ut. Man ska inte behöva bli mobbad för det. Jag har alltid varit omtänksam, alltid hjälpt familj och vänner, ställer alltid upp och allt detta fick jag tyvärr aldrig tillbaka. Trodde att när jag skulle börja högstadiet skulle allt bli så mycket bättre på en skola där folk är lite mer mogna och har börjat ny skola. Men nej tyvärr blev det värre...Mobbningen, trakasserier och massa skitsnack fortsatte. Blev även utsatt för misshandel under skoltid. Jag mådde så dåligt under dessa 3 åren på högstadiet. Men jag gav aldrig upp, jag fortsatte blicka framåt och tänka att jag är bättre än alla andra som gör mig illa. Det jag tycker är tråkigt när folk skapar rykten och snackar skit, det är att sanningen oftast inte är så. Man manipulerar andra och dem faller för grupptrycket. Har fått höra att jag ser bitchig och kaxig ut, men när folk kommer fram och pratar med mig, lär känna mig och ställer frågor till mig, så blir dem förvånade över att jag är så snäll, omtänksam m.m. Vi har hört att du inte är såhär... Såå vanligt att folk snackar skit för osäkerheten tar över.Gymnasiet - Handel & Administration på Kungsmadskolan i Växjö. Ja nu var det dags för mig att börja gymnasiet och börja om på nytt, plugga det jag brinner för och bara ha det så roligt. Men nej...även här slutade det inte som jag hade tänkt. Allt jag som tidigare hade varit med om hade förföljt mig även till gymnasiet. Tyvärr så började tankarna om att ge upp komma på tanke. Men jag blev starkare i mig själv och tänkte bara på målet - STUDENTEN och FRIHET!!!Jag tog mig igenom ett stort kaos, lärare som hade tappat bort alla proven i matte när jag gick i 1.an, men de kom på det i 3.an och då hade jag 1 månad på mig att göra om en hel mattebok för att bli godkänd i matte och ta studenten. Jag trodde aldrig att detta skulle gå, då jag inte är bra på matte. Jag klarade det och tog studenten utan problem. Men chocken som på min studentdag... rektorn kommer in till oss i klassrummet och grattar oss alla till studenten, men ett extra grattis till Mikaela som har kämpat enormt och visat att man inte ska ge upp. Fick ett speciellt stipendium som ingen annan någonsin har fått. Då klappade jag mig själv på axeln och sträckte på mig!Min ångest försvann nästan helt efter gymnasiet, hade bara en enklare variant av ångest och depression. Men när jag blev gravid 2018 så hade jag problem med graviditets illamående som satte sig på mig psyke. Mådde illa varje dag i 9 månader, spydde 2 gånger och sen inget mer. Har under hela mitt liv haft fobi för illamående och att spy, så jag började få kraftig ångest. Fick även ångest över min kropp och hade inställningen att jag såg tjock och äcklig ut. Tyckte att det skulle bli så roligt att få barn, så den inställningen fanns alltid där. När hon väl skulle födas så blev det kejsarsnitt då hon låg i säte. Hela operationen gick bra och allt kändes bra. På rummet kändes allt så perfekt. Men med tiden så kände jag ingen kärlek till Molly, Martin eller någon. Började känna mig deprimerad och ledsen. Mitt illamående fanns fortfarande där, spykänslan kom och mitt mående blev bara sämre och sämre. Efter några månader så började jag få problem med mitt snitt och mage. Molly blir 10 månader denna månaden, har mått dåligt i snart 1 1/2 år. Illamående, smärtor i magen, svårt att äta och ångest. Började prata med en KBT i början efter förlossningen, fick sedan tabletter som fick mitt mående att bli bättre och nu har vi höjt dosen, ångesten är mycket bättre och mina dagar känns så mycket lättare. Men allt är inte bra, magen, illamåendet och maten går upp och ner. Tror att jag har fått sammanvävningar, så ska kolla upp detta med min läkare. Men med allt detta så vill jag säga - Ge inte upp, att äta tabletter är ett hjälpmedel och inget man ska skämmas för. Visa och berätta om hur då mår för andra, när de frågar hur du mår, var ärlig och säg sanningen. Ingen är perfekt, men alla har ett mående. Ta hand om er, Kram