Älska Dig

Han sitter i ett tyst rum, inte ens bilarna utanför fönstret hörs in. Han tittar på de få möbler som finns i rummet, möbler utan minne. Han tänker tillbaka på kvällen innan han gick in i detta rum - avskedet som gjorde ont enda in i själen. Även om han är glad för att äntligen vara fri skrämmer friheten honom, han vet inte vad han ska göra med den. Han stirrar på mobilen och trycker in ett nummer som han sedan raderar igen, han gör om detta flera gånger innan han tillslut lägger mobilen på sängen. Han stirrar rakt fram och tomheten omfamnar honom, han vet inte längre vem han är. Han försöker, med all kraft, att minnas vem han var innan han gav sig själv till någon annan - innan han började tillhöra en tvåsamhet som varade i flera år. Han minns tillbaka men allt är suddigt, han är ingenting utan henne. Han blundar och en ensam tår rinner ner för hans högra kind. Plötsligt hörs en tyst viskning i rummet, en viskning som både finns men ändå inte. "Älska Dig".Hon sitter i soffan i vardagsrummet och tittar planlöst på sin mobil. Den börjar ringa och hon ser att det är han, hon svarar inte. Medan mobilen ringer ljudlöst tänker hon på alla val hon gjort den senaste tiden, val som hon intalar sig är de rätta. På ett sätt är de just det, de rätta för henne. Fast desto mer hon tänker på det, desto större blir hennes ångest. Den ångest som blivit hennes bästa vän, hennes kompanjon. Hon och den går hand i hand genom livet just nu, ett liv hon alltid önskat men som fortfarande känns tomt. Hon tittar på sina bleka händer och minns alla fel hon gjort, alla beslut som gjort att hon hamnat här - alla snedsteg. Hon känner hur ångesten växer inom henne, samma ångest som hon försökt döda enda sedan hon tog det avgörande beslutet. Denna ångest som viskar samma sak varje natt. "Älska Dig".Han står och ser sig själv i spegeln, hatar det som stirrar tillbaka. Han ser två ihåliga ögon med matchande påsar under dem, ett för långt hårrufs som hänger ner över för stora öron och kläder som inte passar längre. Han tittar bort men hinner se den avsky som blicken i spegeln förmedlar. Han tar på sig skorna och går ut, han är på väg mot ännu ett besök hos någon som ska skapa klarhet. Han går över gräs, sten och asfalt - går planlöst utan att tänka. Eller han försöker att inte tänka. Fast egentligen går hjärnan superfort. Den ser två flickor komma gåendes som tittar två sekunder för länge på hans hemska frisyr, en äldre kvinna som tittar på hans kläder och suckar, en bil som stannar trots att han försöker vara osynlig och ett par som går hand i hand. Ett par som påminner honom om hur patetisk han är. Medan han går på en trottoaren blåser en vind rakt mot honom - i vinden hör han en dämpad viskning som sprider sig inom honom. "Älska Dig".Hon sitter i bilen och ska starta den när mobilen piper till. Hon tittar på meddelandet som skiner upp och hela hennes värld ändras. Tusen minnen dyker upp i hennes huvud och hon kan inte sortera dem tillräckligt fort. Hon känner hur tårarna rinner ner för kinderna, tårar som väntat i tre veckor på att rymma från sitt personliga fängelse. Plötsligt rinner de hejdlöst och hon kan inte stoppa dem. Hon vill så gärna, hatar att känna sig svag - hon är den starka, den som klarar allt. Hon får inte bryta ihop, får inte visa att något berör henne - att även hon kan bli krossad. Fast just nu är hon det. Krossad. Hennes själ är inte hel, en del av den är någon annanstans med någon som inte längre vill ha den - som lagt ner den i en liten låda under sängen. En låda som kanske aldrig kommer öppnas igen. Det är det som förgör, att inte veta om det kommer kännas bra igen - om hålet i bröstet kommer växa ihop och bli osynligt även för henne. Hon sitter i bilen och föraktar allt som får henne att känna såhär. Självföraktet växer och rörs om runt henne, ur röran hörs en tyst röst som viskar. "Älska Dig".