Ett hus som kallas Livet

Hon hade aldrig känt såhär innan, som om luften hade tagit slut och tiden stod stilla. Hon hade alltid varit expert på att skapa en distans mellan henne och världen, en strategi för att inte behöva hantera allt som skulle kunna krossa henne - allt det mänskliga. Hon hade lyckats väl i flera år, att vara en åskådare som bevittnade alla delar av livet utan att riktigt delta. I början hade det varit väldigt svårt, minnen från en annan tid hemsökte henne fortfarande ibland, men det hade blivit lättare med tiden - inte lika ansträngande och förgörande. Hennes plan hade varit lyckosam även om hon hade fått offra mycket. Ofta stod hon och tittade in genom fönstret till huset som kallades Livet och avundades alla de som bodde där inne. Alla kontakter och band som höll samman världen, band som hon ville fästa samman med sig själv. Fast hon visste att det inte var möjligt, hon visste att de tillslut skulle se vilken bedragare hon var - att hon bara låtsades att hon passade in i deras värld. Hon var bra på mycket men skådespeleri hade aldrig varit hennes starka sida. Därför stannade hon alltid utanför och tittade in med fönsterglaset som hennes skydd. För hon visste, hon bara visste, att allt det magiska inte var värt alla de risker som hon inte vågade ta. Allt hade fallit på plats precis som hon planerat tills en dag när livet anföll från alla håll och hennes murar föll. Hon förstod det inte förrän det var försent, nu i efterhand kunde hon se alla ledtrådar som hade lett till denna punkt. Det var som om något började röra sig runt henne, små tysta viskningar som hon aldrig riktigt kunde urskilja. Sedan började molnen ovanför skapa ovanliga mönster som hon aldrig tidigare sett, hon kunde inte sluta stirra på de dansande molnen som varje dag skapade något nytt. Plötsligt kom hon på sig själv med att ha tittat på molnen och lyssnat på viskningarna allt för länge. Hon flyttade blicken från skyn tills hennes ögon mötte ett främmande par ögon. Ögon likt bärnsten, skimrande och magiska. Hon förstod först inte, inte förrän hon tittade runt och såg att Livet byggt ett nytt hus runt henne. Fyra väggar och tusenband som flög runtomkring henne. Hon var som förstenad och försökte fly men det var försent, flera av banden hade redan fäst sig på hennes. Hon blundade och försökte stilla den panik som började växa inom henne, det var svårt men den försvann när hon plötsligt kände en sval hand på sin axel. Hon öppnade ögonen och mötte två blåa ögon som stirrade nyfiket på henne. Hon såg ett solkysst ansikte och rosenröda läppar som formade ett leende.Munnen öppnades och sade: Välkommen till Livet, vi har väntat på dig.