Färgerna i mitt liv.

Så länge jag kan minnas har de funnits med mig, färgerna som färglagt vardagen. De har både funnits i de mest betydelsefulla och betydelselösa delarna av min vardag. Under de mycket höga topparna och de extremt låga dalarna. De har alltid varit en del av mitt innersta väsen, ett annorlunda sätt att se på världen jämfört med många andra. Förr såg jag på det som fel, som om det var något inom mig som inte stämde med den normativa bild som skapats av samhället. Nu förstår jag att det både är en gåva och en förbannelse som skapat ett alternativt synsätt. Färgerna i mitt liv skapar starka kontraster och får mig att känna precis hela tiden. Hela tiden snurrar starka känslor av glädje, sorg, ilska och rädsla runt inom mig - färgar vardagen på unika vis. En enkel handling kan bli en massiv flod inombords fylld med känslor som måste få utrymme. Att se en fjäril flyga förbi fönstret precis när två solstrålar skapar ett magiskt skimmer runt den. Att hitta en ny låt som innehåller en specifik textrad som talar till just mig. Att diska och känna vattnet strila mellan fingrarna och ner i vasken. Att få ett meddelande från en vän som frågar hur jag mår. Att se en film som påminner mig om ett sorgset minne. Att ligga i sängen och inte orka gå upp för att själen är för fylld av tusen tankar och känslor. Överallt. Hela tiden.Problemet är att det sällan är en flod som kräver plats utan flera simultant som kräver utrymme som inte alltid finns. Då kommer ångesten. Den ångest som nu blivit en välkänd gestalt, som hela tiden är närvarande och gör sig påmind under livets alla skeden. När jag var yngre kunde jag inte hantera färgerna och jag gjorde allt jag kunde för att förtränga dem och gömma dem för andra. Jag var en mästare på att bygga upp murar, länge trodde jag det var för att försvara mig från alla andra - nu vet jag att det lika mycket handlade om att stänga in det som fanns inom mig. Det sipprade ut ibland, likt glödande lava, och förstörde allt i sin väg - delar av mitt liv som jag tyvärr aldrig lyckats bygga upp igen. För att det ska finnas lycka måste det även finnas olycka och det är precis på det sätt som jag försökt se på alla färger som funnits inom mig. De har blivit en del av mig, på gott och ont. Mina närmsta vänner och fiender - allt på samma gång. En dag, när kylan börjat göra sitt intrång och sommaren var över på riktigt, insåg jag att jag inte såg färgerna längre. De starka konstraster som en gång skänkt mig både lugn och kaos var nu enbart dova färger som främst såg ut som grått. Gråa dagar som avlöste varandra och som skapade en likgiltighet inombords. Färgerna hade försvunnit och det som återstod var meningslösa gråa sammanhang. Jag tänker på dem varje dag, känner begäret efter dem stiga. Jag vet att jag är på en annan plats i livet, en mer stabil plattform, men saknaden börjar bli för intensiv. En del av mig är borta. Även om färgerna ofta skapade mer destruktivitet än lycka lärde jag mig på många sätt att leva med kaoset för att få tillgång till allt det vackra. För livet var vackert i alla dess färger, färger som jag nu inser att inte alla ser. De har påverkat mitt innersta väsen och jag söker efter dem för att finna den del av mig som alltid känts mest som jag. Även om det egentligen ska vara såhär är saknade för stor och meningslösheten är alldeles för påtaglig. För utan färgerna, vad är jag då? Och livet, blir det inte mer än såhär?