Jag har byggt en mur runt mitt inre för att skydda allting där inne.

Gruset under skorna knastrar när jag rör mig framåt över stigen som ser ut att leda mot oändligheten och vidare. Det är faktiskt så det känns just i stunden, löftesrika steg framåt som kanske aldrig tar slut. Eller så gör de det. Just i stunden gör det inget för det är nu som gäller, det är nuet som vinner över alla andra tidsbegrepp. Nuet med någon annan. Jag känner fingrar som förs genom mina, en hand som tar min medan jag går på stigen. Jag är inte ensam, bredvid går han. Han som väckt något som jag länge trodde tillhörde ett förflutet som begravts långt in. Några av fjärilarna som beslutat sig för att permanent flytta in i magen fladdrar till lite extra när jag känner handens värme i min, det är som en glöd som tänds - en liten gnista i taget. Det är ovant men familjärt på samma gång. Som om det borde vara precis såhär, kännas precis såhär.  Jag minns fyrverkerierna som uppstått tidigare, som en eld som tänts på sekunder och fått allt att brinna. Jag minns muren som byggts upp på grund av elden - allt för att hindra den från att bränna ner allt. Det var nära en gång men murens beständighet lyckades stoppa total förstörelse. Nu är det dock inte samma typ av eld, denna gång är det mer som en gnista som multipliceras hela tiden. Små tomtebloss inombords som tänds det ena efter det andra utan stress. Som att först börja gå för att efter ett tag börja springa lite lätt. Ett långkok av känslor som rörs om och intensifieras hela tiden. En hand som lyfter bort en sten i muren i taget, långsamt och metodiskt. Jag inser dock att vilka liknelser jag än använder för att beskriver det som händer just nu så saknas det ändå ord. Ord som gör att det blir en helt rättvis förklaring, som förklarar magin som strösslas över i sista stund - skapandet av minnen som både bringa ljus och mörker.  För vad händer om tomteblossen slocknar? Om gnistorna inte längre tänds? Om magin avtar?Jag känner hur oron växer, försöker trycka undan den. Jag har varit här förut och osäkerheten klingar klart, en osäkerhet över om jag verkligen borde vara här i denna stund just nu - om jag borde låta någon försöka få muren att falla och nå mitt inre. För att ljuset ska skina måste mörkret också finnas, slänga skuggor över känslor som än idag sticker - minnen som i unika stunder skapar ett förgörande kaos inombords.  "Du måste offra lite för att vinna mycket, om du aldrig försöker så kommer du inte komma någonstans".Orden från ett sms som skickades under en annan livstid ljuder högt i minnet. Ord som jag då inte kunde förstå men som nu är något av det tydligaste jag läst. Rädslan griper tag om mitt inre och försöker dra mig tillbaka till det trygga, det som var innan honom. En tid där känslorna likt en sovande björn hade gått i ide under många år. En tid där trygghet regerade och skapade tydliga mönster i en förutsägbar vardag. Så kom han. Han som väckte känslorna som så länge vilat, som rörde om inifrån och ut. Som gjorde att jag gick från att inte känna alls till att känna hela tiden. Nu går jag på stigen hand i hand med någon som gör att det känns på riktigt. Som skapar färger i vardagen på det mest tillfredsställande sätt. Även om mörkret ständigt finns med i utkanten av alla känslor så trycker jag hans hand och ignorerar molnen som så gärna vill röra sig över mitt huvud. Kvar finns solen som skänker värme och en ny trygghet jag aldrig tidigare känt. Inte på detta sätt. Att leva med mörkret i periferin är värt det för att få bada i solljus. Vårt solljus. Därför trycker jag hans hand och ler mot honom medan vi går på stigen som kan leda lite var som helst. Det enda jag vet är att vi går där tillsammans. Han och jag. Vi.