ljuspunkter av alla dess slag.

Jag sitter på den branta avsatsen i mörkret och låter blicken glida över det som finns runtomkring, över den tomma bänken och den våta sanden. Jag höjer blicken mot det som för enbart några timmar sedan var som en himmelsblå tavla, nu är det mörkt som ett bottenlöst hål. Det enda jag ser, som ögonen dras till, är de små ljuspunkter som täcker himlen. Några är större än andra men de skapar alla ett rogivande mönster som kan följas på flera olika sätt.Jag blundar hårt och öppnar ögonen igen, framför mig blinkar ljuspunkterna till och minnen börjar skapas i de djupaste av vrår. Jag börjar tänka på att alla dessa ljuspunkter kommer på olika visa skina på mig under någon tidpunkt i mitt liv.Några av dem kommer vara smärtsamma kollisioner som jag kommer vilja förtränga så fort de är över. Det är de sammanlänkningarna som måste ske men som egentligen inte platsar på min himmel. De är antingen för stora eller små ljuspunkter som inte riktigt passar in, de som är ett nödvändigt ont.Några av dem kommer flimra förbi så fort att jag knappt kommer uppmärksamma dem, de kommer inte skapa bestående pusselbitar i mitt liv men de kommer ändå dyka upp lite då och då för att skapa ljus och klarhet i en annars så ganska dunkel vardag. Några ljuspunkter kommer vara mer bestående pusselbitar i livet som på olika vis kommer hjälpa till att forma de tankar och känslor som genomsyrar mig.  De kommer under perioder följa mig och min egen ljuspunkt, med parallella flygbanor mot samma destination. Någon gång kommer dock rutten att ändras för någon av oss vilket gör att vi inte längre följs åt sida vid sida. Även om det just då kommer vara som att förlora en del av sig själv så kommer jag ändå minnas tillbaka till den tiden, med glädje och omtanke, då våra vägar var sammanlänkade.Några ljuspunkter kommer vara bestående. Det är de som är mina själsfränder - de som alltid, från den dag våra punkter möts, kommer höra ihop med mig och vara sammanlänkande med mig tills våra ljus slocknar. Även om vi ibland väljer att färdas på olika håll så finns det ett osynligt kraftfält mellan oss som gör att vi alltid hittar tillbaka, vi är aldrig för långt ifrån varandra på himlen som är livet. Dessa ljuspunkter kan helt på egen hand skina upp hela min himmel även om alla andra stjärnor slocknat - de är nästan starkare än livet själv. Jag tittar upp på alla ljuspunkter när ett förgörande minne dyker upp inombords, ett minne som plötsligt släcker alla ljus. Minnet sköljer över mig som flera iskalla vågor och skapar oro enda in i själen. Plötsligt dyker ett annat minne upp, en tacokväll i en lägenhet i Malmö, och då tänds en ljuspunkt på himlen. Sedan dyker ett till upp, skratt i ett klassrum, och då tänds ytterligare fyra ljuspunkter. Ännu ett dyker upp, blåsa såpbubblor i parken, och en mindre ljuspunkt tänds. Och ännu ett. Och ännu ett. Och ännu ett. Efter några minuter finns det tillräckligt många ljuspunkter för att trycka bort mörkret. Jag tänker på alla ljuspunkter som blivit svåra att se eller de som slocknat helt och en ofantlig sorg svämmar över inom mig. Sorgen växer i hjärtat och färdas ut i varje lem i min kropp, ljuset inom mig fladdrar till och försvagas. Med den lilla viljestryka jag har kvar försöker jag fokusera på de ljuspunkter som lyser allra klarast och kastar vita sken över den mörka natten. Plötsligt förvandlas sorgen till något annat, något mer hanterbart. Fingrar och tår slappar av först, efter följer resten av kroppen. Till slut slutar även hjärtat slå för hårt. Ljuset har lyckats vinna detta slag mot mörkret och även om det kontinuerliga kriget mellan dessa fortsätter genom all oändlighet så är segern extremt stor denna natt. Allt tack vare ljuspunkterna. För det är precis vad de gör, de förvisar mörkret och välkomnar ljuset. De läker. De skapar kärlek. De är kärlek.