Som ett eko.

Jag har känt den ett tag, den där ihåligheten som sakta växer sig större. Den började som ett litet frö någonstans i magen och nu är den ett magnifikt och fullvuxet träd i en allt för liten trädgård. Nya grenar växer hela tiden ut och träffar olika delar av mitt väsen varje dag, sticker nya hål och ersätter innehållet med ingenting. Enbart de mörka hålen återstår.Jag önskar att jag visste när fröet planterades, vad som gjorde att det skapades och vad som gav den näring i början. Nu när det sig själv med alla miljoner tankar och minnen som seglar runt på ett öppet och stormigt hav inombords. Om jag visste tidpunkt och varför hade det varit mycket lättare att hantera och bearbeta. Nu svävar ihåligheten i ett vakuum mellan fantasi och verklighet och det är omöjligt för mig att greppa tag i det. Mitt egna personliga osynlighetsmonster. Jag måste hela tiden hålla igång, mata ihåligheten med tempo för att den ska vara nöjd - för att den inte ska ta över."Got to stay high all the time."Något måste hela tiden vara igång för om jag stannar till kommer det jag flyr ifrån ikapp. Egentligen är fly ett felaktigt beskrivande ord för något som på många sätt inte går att beskriva med ord. Jag är bara inte redo just nu, inte i fas med allt annat för att hantera ännu en sak. Därför rör jag mig hela tiden och låter hjärnan göra det den gör bäst - jobba för tre och snurra runt som en ostoppbar karusell.Till slut går det inte längre, plötsligt faller jag isär. Alla celler delar sig och flyger kaotiskt åt olika håll innan jag hinner blinka. Frenetiskt försöker jag samla ihop alla delar av mig själv men till slut inser jag att det är en omöjlig uppgift. Fast jag försöker. Varje dag försöker jag hantera det ohanterbara. Efter ett tag börjar den äta upp mig inifrån. Jag känner hur delar av mig slukas och skapar ä djupa hål inom mig. Trots några tappra försök vet jag redan från början att det är lönlöst. Det är som att kämpa motströms i världens största vattendrag. Därför släpper jag taget och flyter med strömmen. Jag låter vattnet skölja över mig och föra mig bort mot oändligheten. Rädslan för att målet är mörker överväger inte rädslan av att misslyckas med målet att besegra strömmen. Därför fortsätter jag att flyta, flyta mot något som på många sätt är igenkännbart. Mot något som jag varit med om förr, något som nu upprepar sig. Som ett eko.