Stålkvinnan och Ångestflickan

Inom mig lever två individer, två individer som ständigt kämpar för att få huvudrollen i mitt liv. Varje dag försöker de samexistera i en värld som egentligen enbart är menad för en – de gör dock så gott de kan för att få deras gemensamma verklighet att vara hanterbar.Stålkvinnan är den som alltid står upp för allt, som aldrig faller. Hennes styrka genomsyrar hela hennes väsen, något hon alltid arbetar väldigt hårt för. Stolthet och självsäkerhet är ledorden i hennes version av verkligheten, den verklighet som hon alltid vill visa upp. När jag är Stålkvinnan klarar jag allt, inget är omöjligt. Jag lyckas hantera omöjliga situationer både på jobb och hemma, situationer som bara stärker Stålkvinnan. Varje steg tas framåt och mitt högljudda skratt sprider sig vart jag än går, något som enbart är Stålkvinnans förtjänst.Det händer ibland att Stålkvinnan kämpat lite för hårt och att hon behöver vila en stund, då ser Ångestflickan sin chans. Ångestflickan strävar efter att få andas ovanför vattenytan ibland, hon ligger och väntar tills jag minst anar det – då överraskar hon på de mest förgörande sätt. Ångestflickan rör sig i utkanten av livet, tittar in men deltar aldrig. Hon ser det som är fel, hon tar åt sig och reagerar på allt som sker i hennes närhet. Ångestflickan har inte någon förmåga att vila, hon kan inte heller sluta oroa sig för allt – allt från att glömma simpla ting till att överanalysera konversationer som kanske inte gick som hon ville. Hon är en mästare på att se detaljer som inte passar in, detaljer som skapar ett kaos i den önskade ordning som hon försöker upprätthålla. Att en vän inte frågar hur jag mår, en tillställning som jag inte är bjuden till, ett mail som inte skickas till mig – det kan vara sådana enkla situationer som får Ångestflickan att blomma upp. Hon finns där och förstärker den känsla som finns inombords, hon förstärker känslan av värdelöshet och av att aldrig vara bra nog. När Ångestflickan hälsar på orkar jag knappt lämna sängen, att möta människor blir som ett krig inombords varje gång och varje leende stjäl för mycket energi.Varje dag önskar Ångestflickan att hon kunde göra Stålkvinnan lyckligare, att hon kunde ta bort allting som var hon för Stålkvinnans skull. Allt för att skapa utrymme för den som klarar allt, som uthärdar och som stegar framåt i livet.Varje dag önskar Ångestflickan att hon inte fanns.Fast de finns där båda vid olika tidpunkter, de gör allt de kan för att klara av livet och möta det tillsammans. Varje dag när jag vaknar blir jag alltid överraskad över vem av dem jag möter, vem som kämpat hårdast för att få se ännu en ny dag. Även om gränserna inte är lika definierade längre märker jag oftast en skillnad, dock har jag börjat älska dem båda. För det är väl så livet är, en blandning av tusen känslor som lite då och då gör hembesök inom en – som skapar en måttlig balans. Som skapar både Stålkvinnor och Ångestflickor. Båda två i ett.