Vill du vara min +1?

I flera veckor har jag vaknat upp med Tomheten som min sängkamrat. En tomhet som omringar hela mitt väsen, som skapar perspektiv och förgörelse. Tomheten är välkänd för mig, dock har den enbart varit en avlägsen bekant på sista tiden - tidigare var den min bästa vän. Jag försöker ta mig upp ur sängen, dock hindrar Tomheten mig genom att trycka ner mig i sängen igen. Kroppen stänger av, orkar inte kämpa mot något som den vet den kommer förlora emot. Jag blundar och försöker förtränga den förgörande känslan, känslan som tidigare hållit mig sällskap när jag hatat livet – dock var det många år sedan och nu är Tomheten mest en börda. Mobilen plingar till och jag får tag på den innan Tomheten hinner hindra mig.”ska vi fika?”En ytterst enkel mening som får solen att skina in genom mitt fönster och som föser bort Tomheten till ett litet utrymme i ena hörnet av sovrummet. Jag svarar och det resulterar i att jag, cirka en timme senare, sitter på ett fika och smuttar på en dricka medan jag lyssnar på en berättelse från någon annans perspektiv. Tomheten sitter på min axel och är tyst, den har ingenting att säga när jag är med någon annan – då finns det inget att kritisera.Tiden går och vi pratar om allt som går att prata om och lite till, ibland sitter vi bara och stirrar på varandra och börjar skratta för vi påminns om sådant som vi skrattat åt innan. Det är lätt, en vänskap som inte går att beskriva i ord. Plötsligt säger vännen något om en fest och ställer en simpel fråga:”vill du vara min +1?”.Tomheten krymper ännu mer och trillar nästan av min axel. Jag ler och svarar att det är en självklarhet. När vi sagt farväl så går jag hem. Jag går på en relativt okänd gata genom en stad som alltid varit mitt hem, på gott och ont. När jag går förbi vissa hus minns jag sådant som skett, människor jag mött och platser jag besökt. Jag skrattar tyst för mig själv, minns skratten som förgyllt min vardag. Jag minns vännerna som fått mig att känna mig värdefull, en har jag precis fikat med. Jag tittar på Tomheten på min axel, så liten och ynklig, och jag visar tyst:”Du har fel, jag är inte ensam.”Sedan blåser jag försiktigt ner Tomheten från min axel och går vidare medan den ligger kvar på stengatan bakom mig. Jag vet att Tomheten kommer hitta mig igen, dock vet jag även att jag har en mur av minnen och vänner som alltid kommer försvara mig – precis som jag kommer försvara dem mot sådant som förgör dem inifrån och ut. Jag kommer vara deras +1 varje gång de frågar och de kommer alltid vara mina.