Here we go again

  Jag har sagt det förr och säger det igen; det går knappt en vecka i vårt hus utan att någonting händer. Idag var det min och babys tur, jag som väntade på veckoslut så extremt mycket.   Var på jobbet som vanligt och mitt på dagen märkte jag att jag börjat blöda. Blev ju verkligen skräckslagen, fast jag vet att det kan förekomma ofarliga blödningar under graviditeten. Ringde ju omedelbart till mödrapolikliniken och bad om att få komma på kontroll. Jag har inte blött ett dugg under mina graviditeter hittills, så jag ville gärna kolla upp saken för säkerhets skull. Topi kom och hämtade mig genast och så for vi iväg. Jag behövde inte vänta så värst länge innan en barnmorska kunde göra en snabb check med ultran för att se att babyns hjärta slog fint och att moderkakan satt på sin plats. Efter det fick jag vänta en timme på en grundligare undersökning av läkaren.   Ganska fort när läkaren började ultra så såg hon att det var något konstigt med min moderkaka. Det hade liksom blödit inne i den och det var liksom samlat blod i olika delar av den och någonting med blodådrorna. Någonting, Någonting. Ni vet den där känslan när man sitter hos läkarn och tycker sig förstå allt som hen säger och sen går man ut ur mottagningsrummet och har glömt hälften av alla fina ord och uttryck och förklaringar som man nyss hört?    Hur som helst. Läkaren undersökte vidare. Allt var bra med babyn och hen väger nu 1,2kg. Moderkakan såg ändå så oroväckande konstig ut att läkaren tog kontakt med en annan läkare i Uleåborg och efter det samtalet fick jag veta att jag skulle bli kvar på sjukhuset för observation. Dom vet inte vad det kan bero på, att moderkakan är som den är. Men risken finns att den kan lossna så jag har fått en kortisonspruta idag (och ska få en till imorgon) som ska förbereda babyns lungor, ifall det skulle bli så att hen föds för tidigt. Blödningen avtog ganska fort då på eftermiddagen, men troligen kom det från moderkakan..?   Hela eftermiddagen låg jag med dendär manicken som fljer babyns hjärtljud på magen. Något annat har jag inte gjort och har inte blivit ett dugg klokare, men det känns tryggt att dom undersöker. Vill ju verkligen inte att hen ska komma riktigt ännu..!     Det känns så otroligt dumt att ligga i förlossningssal och gå runt på förlossningsavdelningen utan baby och i vecka 29! Man känner sig så utanför. Som att jag och min lilla mage (jämfört med deras som vankar runt här och är i vecka 40) inte alls hör hemma här. Jag hade ju verkligen inte väntat mig någon visit hit förän om tio veckor eller så, så jag är helt omtumlad, haha. Men nu är jag i trygga händer och vi ska hoppas att dom snrt kan få reda på vad felet är så att jag får veta hur fortsättningen ser ut, om jag kan fortsätta leva normalt, om jag får åka hem, hurdana kontroller som ska göras och så vidare. Jag kommer säkert bli tvungen att stanna åtminståne över veckoslutet och jag kommer att längta ihjäl mig efter Magnus, trots att han kommer att hälsa på mig!   Dit for det veckoslutet. Fick avboka Magnus 1-års fotografering också. SÅ typiskt...Men babyn och jag mår iallafall bra, så det är huvudsaken. Nu ska vi följa med den lilles hjärta ett tag till innan det blir dags att ta natten.    Jag hör av mig!