Surpuppa

  Mitt humör alltså. Helt otroligt! Det sågar från glad till irriterad/arg på några mikrosekunder. Heeela tiden. För allt och inget skäl alls. Dumma hormoner. Blir själv trött på mig själv, och är inte det minsta förvånad om Topi är det i mellanåt. Jag är rena rama motsatsen nu än vad jag var när jag väntade Magnus. Ett hormoniskt monster, det är vad jag är nu.    Det är dom här sakerna som jag ogillar med graviditeter; man är inte sig själv. Varför kan man inte bara få vara sig själv??? Då skulle ju livet och vardagen flyta på mycket mer smärtfritt än då man får kortslutning i hjärnan och hormonutbrott varannan stund. Suck och pust. Jag slår vad om att många känner igen sig...   Jag hoppas innerligt på att det blir bättre efter att bebisen fötts. Och att inte amningshormonerna i sin tur gör det ännu värre. Ååh vad en liten del av mig väntar på en helt normal hormonbalans i en återställd kropp. Då största humörsvängarna kommer en gång i månaden när man har mens. Du ljuva tanke!     För övrigt har det varit en mycket vacker dag i januari. Ljust och fint ute och Magnus fick åka pulka! -11 grader och pudersnö. Det var väldigt härligt att vara ute en sväng i friska luften.    Imorgon börjar ny arbetsvecka igen. Just nu har jag tre veckor kvar av mitt arbetskontrakt, men hoppas givetvis att jag ska få fortsätta ända fram till mammaledigheten (som börjar 6.3.2016). Idag gjorde jag alla äckliga ansökningar till Fpa så nu väntar jag med iver och spänning på mammalådan som kommer att anlända på posten någon gång inom den snaraste framtiden. Whii!