Lite om ångest och annat trist

För första gången på jättelänge: Hej! Har tänkt en del på att uppdatera här, men det har liksom aldrig blivit av. Okej. Tiden i Nya Zeeland har kommit och gått. Jag vill tro att jag vant mig vid att resa runt nu, att kontrollbehovet inte skriker "ÅH HERREGUD VAD GÖR JAG, INGEN KOLL, KATASTROF, KOPPLA PÅ LITE ÅNGEST VET JAG!" så fort jag inte vet hur saker kommer bli. Ibland griper den tag i mig. Ett par sekunders hjärtkramande tryck över bröstkorgen, det känns verkligen som att en hand kramar om hjärtat. Men så går det över. Det är ingen hjärtklappning eller pulsökning som förut. I alla fall. Jag tror mig ha kommit förbi den värsta tiden. Måste ändå säga att det inte bara är kul hela tiden. I Auckland vaknade jag av att våra rumskompisar väckte mig och sa att vi skulle med ut. De vägrade ta ett nej. En av dem gick till Louise, den andra stannade med mig. Han liksom lutade sig in i min säng, tjatade och tjatade och gav aldrig upp. Sen kom: "You know what would be a first? If you kissed an Irish person". När jag sa att min pojkvän inte skulle gilla det sa han "It's lies" "check my phone", sa jag. "He's my background" Varför behövde jag säga nej tolv gånger? Varför var inte mitt nej tillräckligt? Var jag tvungen att svära åt killen som väckte mig mitt i natten, lutade sig in i min säng och sa åt mig att kyssa honom? Jag skulle blivit arg på en gång, skulle svurit direkt, skulle slagit till honom, inte varit så jävla försiktig och till lags. Jävla idioter. Skulle sagt att JAG för i helvete inte ville kyssa honom, inte för att jag har pojkvän, utan för att han var en vidrig jävla obehaglig människa. Det är sånt som gör mig trött på att resa. Vi har det så jäkla bra på Fiji, men för två dagar sen flyttade en vuxen man in i vår bungalow. Han har väl inte gjort något direkt fel, men känns bara jobbig att ha där. Eller jo. Han spolar för fan inte i toaletten och fäller aldrig ner toalockrt eller ringen. Efter varken ett eller två.... så jävla vidrigt att vakna till.