Ja du...

Nu har det gått ett tag sedan och det har hänt mycket sedan mitt första inlägg.Jag har blivit diagnostiserad med 2 olika diagnoser som ändå kanske hör ihop lite. Jag har fått en ätstörningsdiagnos, Hetsätning utan kompensation, samt Diabetes typ 2.Det första jag gjorde när jag fick veta min diabetes diagnos var att införa totalstopp på kolhydrater i form av godis chips ostbågar söt dricka osv. Har faktiskt hållt det sedan dess. Till veckan så blir det 2 månader utan något sådant. Det hjälpte mitt blodsocker så har nu fått det under 7 och ska väl vara rätt nöjd med det enligt läkaren. Dock vill jag ännu lite mera neråt. Det är dock just nu enbart min känsla och läkaren var nöjd med mina framsteg som ändå hänt på lite mindre än 2 månader.Äventyret som börjat för mig på ätstörningsenheten rör upp saker i mig som jag helst velat gömma undan för evigt tror jag. Fast samtidigt ändå prata om det och kanske få bearbetat saker som jag bara hållit inom mig som ingen någonsin fått höra. Jag läser mitt första inlägg här och är imponerad på hur väl jag lyckades formulera mina tankar och känslor för det stämmer på pricken. Jag trodde dock jag mest svamlade i det inlägget men det är sanning allting däri som jag skrev. Jag är aldrig mig själv helt och fullt, inte ens med familj eller vänner. Jag skyddar mig själv med en enorm mur och släpper ingen nära. Det finns ingen som egentligen känner hela mig. Jag vet inte ens om jag gör det själv. Jag klarar inte av att bli sårad igen, jag klarar inte av att släppa in fler människor som kan riskera att såra mig. Kommer jag någonsin bli frisk? Kommer jag någonsin bli den version av normal som jag har i mitt huvud? Kommer jag kunna vara jag utan att skämmas eller tolka in saker som inte stämmer i situationer. Finns en anledning att jag inte har många vänner för tillslut känns det som att de tröttnat på mig och jag ger utrymme och drar mig undan till min ensamhet som jag är van vid. Det är jag mot världen. Har nog mest enbart haft mig själv att förlita mig på, ändå så gör jag mig själv besviken.Min övervikt fanns egentligen inte när jag gick i skolan. När jag kollar tillbaka på bilder så är jag inte så himla stor men jag såg till att bli det. Bli bilden som jag blev inpräntad från så länge jag minns. Kanske är väldigt mörka inlägg detta men måste få det ur mig någonstans. Få det dokumenterat så jag kanske kanske kan se en förbättring i mina tankar tillslut.Det som skrämde mig mest som hände rätt nyss var när jag satt i bilen på väg mot en träff på ätstörningsenheten och mötte en lastbil och i en snabb sekund så tänkte jag vad lätt det skulle vara att avsluta allting och bara köra rakt in i den. Den tanken den gjorde mig rädd för mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra, jag orkar snart inte med all. Det betyder dock inte att jag är självmordsbenägen. Jag vill leva. Jag vill bara ha en dag utan tårar, utan nervärdering av mig själv, en dag att vara glad en dag att bara finnas utan negativitet från något håll.Ska avsluta nu. Får vara nog för denna gång. Förhoppningsvis kommer nästa inlägg lite snarare än vad det blev nu.