Vem är jag...

Vem jag är det är något jag funderar på ofta...är jag mer än mitt utseende eller vad alla andra tycker om mig? Är jag mer än vad jag tycker om mig själv är väl den viktigaste frågan. Finns det plats för Frida någonstans eller är jag bara en skugga i någons synfält men aldrig riktigt synlig. Vad skulle hända om jag vågade ut i ljuset? Vad skulle hända om någon faktiskt fick höra mina tankar och höra vem jag verkligen är bakom ytan jag så snyggt byggt upp?Det är många frågor och tankar som konstant surrar i mitt huvud som konstant säger till mig att svaret är "Nej, du duger inte som du är. Ingen kommer kunna tycka om dig som du är."Det är det som stoppar mig från att gå ut, gå hemifrån. Kanske möter jag någon som jag inte vill träffa eller möter någon som värderar mig med samma ögon som jag själv.Sedan jag börja skolan har jag blivit mobbad för mitt utseende och inte bara min vikt. Det har varit kommentarer om allt. Jag är snart 37 år gammal och jag kan inte glömma, jag kan inte ta mig förbi detta. Det är som en osynlig mur som jag bara blivit bättre och bättre på att uppehålla eller ignorera att den ens finns. Den är en del av mitt liv och de få vänner jag lyckats skapa sedan min skoltid är väldigt få. Jag är social öppen pratglad om jag slipper vara mig. Jag går inte ut på krogen för jag känner mig inte hemma bland alla välklädda personer. Jag är livrädd för att göra saker själv. För är jag själv så är jag sårbar, då finns det ingen jag kan hämta styrka från att motstå mina egna tankar och stå upp för mig själv.För första gången så känns det som att jag är ärlig mot mig själv.. Jag har alltid trott att jag har bra koll på mig själv och hur jag tänker och fungerar men det har jag inte haft. Jag har haft en otroligt jobbig höst!  Jag dök till botten i mitt mående, för första gången så mådde jag riktigt dåligt och mådde värre den lilla biten som jag har som resväg till jobbet. Det har dock med jobbet att göra fast har inte helt återhämtat mig från det. Dock så fick jag genom jobbet kontakt med företagshälsan och en psykolog. Det rörde upp saker i mig som jag inte riktigt kan hantera. Det gör att så fort jag tänker på det så får jag en klump i bröstet och är så nära gråten så jag undviker att tänka på det om jag kan.Denna psykolog jag träffade hon skickade in en remiss till Ätstörningsenheten i länet där jag bor (med mitt medgivande såklart) så nu har jag varit på 2 samtal och har ett läkarbesök kvar. Det kommer bli första gången på flera år som jag kommer väga mig. Har ingen aning om vad min vikt ligger på nu. Jag hoppas såklart på att få hjälp efter allt detta men vågar inte tro på det. Jag måste få en ätstörningsdiagnos för att få hjälp av dem. Ett något virrigt inlägg men det är mitt första av många och har så mycket som bara vill ut.