Och när jag stängde ögonen fanns du fortfarande kvar

När jag sitter på tåget hem med en ny regnjacka i väskan kommer jag på att kolla temperaturen. 10 grader. Kallt, tänker jag sen tänker jag inte mer på det. Så åker vi iväg. Med regnjacka. Vi lever och fryser (OBS fryser verkligen) inpå småtimmarna. Det är Urkult igen och i taket (en pressening i träden) hänger papperssvalor. Jag försöker några få gånger ta kort men inser fort att inget kan motsvara verkligheten. Men med ord kan man försöka. Hur det känns när jag raskt traskar barfota genom skogen, ut genom Urkultet och stånden, sådär för tidigt på morgonen när det bara är någon timme sedan alla sena fester släckts ut och de sista kropparna krypit in i sina tält. När jag bär smink från morgondagen och regnjackan inte alls är varm nog. Det är då jag känner att jag inte behöver bry mig så mycket längre. Det har så länge varit svårt att andas utan att tänka. Mina ögon möter andra klara ögon på människor som går förbi som jag inte känner, och jag ler åt deras håll. Att le känns viktigt här. Och jag behöver inte tänka. Framför scenen dansar vi för att behålla värmen. I trappen tar vi för stor plats där vi sitter i en hög och gapskrattar åt fula bilder. På kvällen samlas grannarna i vårt camp och ljusen tänds och läppar möts. Under en filt fryser vi, skrattar vi, somnar vi. Nu är Urkult slut men i min nacke finns värmen kvar från en andedräkt som är någon annans. I mig lever värmen och när jag istället kliver upp på måndagsmorgonen halv sex istället för att lägga mig ned bland sovsäck och filtar, armar och ben, beger jag mig till det nya jobbet.