Vi lever som i limbo, väntandes på svaren och ansvaret

Rent åldersmässigt är vi ju vuxna nu. Men jag tror att det är en myt. Att vara vuxen är bara yta. På insidan är vi alla barn. När insidan blir vuxen, det är då vi inte känner längre, vi känner inte längre den där lekfullheten, nyfikenheten, tron på människor och framtiden. Jag har inte längre någon tidsuppfattning. Innan sommaren kom var vi oroliga, vi sade till varandra att vad som än händer till hösten så har vi hela sommaren på oss. Hela sommaren. När tar sommaren slut? När alla börjar dra åt olika håll. Alla i mitt liv. Och jag har plötsligt återgått till mitt förra liv, det där livet med jobb och aktiviteter. Önskar på nåt sätt att jag bara hade bestämt mig för att åka. Och det har jag ju. Jag ska ju åka iväg, men jag kommer alltid att komma hem för att landa, jobba igen, och åka igen. Just nu väntar jag bara på att limbo ska ta slut.