Det mörka.

Varför jag inte bara lägger mig ner på den blöta asfalten och fullkomligt bryter ihop? För vad tjänar det till? Ingen ser, ingen hör och ingen skulle göra någonting. Det känns som att betongmurarna slår sina tons-tunga armar runt mig, kväver varje andetag jag försöker ta och dämmer till floderna av tårar som skulle kunna lätta på det tunga i bröstet. Paniken. De kvävda skriken som bor i det tunga i bröstet, i det som gör det svårt att andas utan att hyperventilera. De mörka slöjorna som omfamnar allt mina ögon ser och gör hela min värld till en svart och handlingsförlamande verklighet. Jag vill bara stänga av. Trycka på stopp och stänga av, spola fram till imorgon, sätta igång och trycka på play. Som en VHS. Men livet har ingen fast forward-knapp, så det mörka drar mig hämningslösa ännu längre ner och tvingar mig utstå det värsta av allt. Mig själv.