Just nu.

Just nu, här och nu, i just detta moment och egentligen hela dagen så har det bara varit en sak jag har tänkt på. Dofter har fått mina tankar att fladdra iväg och jag har dragit de mest avlägsna paralleller man kan tänka sig, och tankarna har bara dragit åt ett enda håll. Det är inga jobbiga tankar, men jag börjar få panik på att de finns där.   Hela helgen, trots den stressigaste helgen på jobbet någonsin, men försäljningsrekord och besökstoppar, har det bara dansat såna här tankevalser i huvudet, men de måste stanna där - i huvudet. I bröstet, eller var fan de nu ska vara nånstans, för de verkar inte kunna bestämma sig, ifall de ska vara tankar eller känslor. Och kanske är det just det som får mig att känna paniken lägga sig som stenar över bröstet, att jag inte vet ifall jag bara tänker detta, eller faktsikt känner. I ett halvår har mina känslor varit mer abstrakta än nånsin, och jag har inte ens kunnat avgöra ifall de finns där eller inte. Nu är jag osäker, de har ingen tydlig frånvaro, men absolut ingen självklar närvaro heller, så nånstans känner jag mig fortfarande bara som ett skal, men ibland, då och då är det nåt som känns lite. Kanske. Men rädslan för att våga fängslar mig.    Jag sa till en vän här om dagen, "Jag trivs som det är nu, jag tänker inte stressa med någonting" och efter det följde en lite för lång tystnad innan jag möttes av reaktionen "Det tror jag aldrig att jag har hört dig säga förut." Och det slog mig hur jävla sant det är.