Ta det inte för givet.

Livet kan vara så jävla vackert, som en saga, eller en dröm som du aldrig vill vakna upp ur. Och där är jag nu, jag nyper mig i armen en gång om dagen för att säkerställa att jag inte sover och att den verklighet jag kallar min inte är ett spel mitt huvud spelar med mig. Och den drömlika verklighet jag har är på riktigt och jag är lycklig, mina leenden genomsyrar glädje och mina skratt är bubblande från allra längst innuti mig. Men så kommer de här dagarna när någon eller något sitter på mitt bröst och blir tyngre och tyngre tills jag måste kippa efter luft, när min kropp bara vill försvinna, blir absolut mindre än så som den blir i fosterställning och när jag önskar att mitt huvud bara kunde hålla käften. När jag reser mig ur sängen och lägger mig ner igen, för vad gör det för nytta. När jag ljuger om huvudvärk för att det ska vara okej att dra täcket över huvudet och låta verkligheten passera utanför utan mig deltagande. När tårar rinner ner för mina kinder utan förklarlig anledning och jag måste påminna mig själv att andas djupa andetag för att undvika att hyperventilera tills jag svimmar. När det känns som att hela världen slår mig i ansiktet och jag låter öronen bedövas med de hårda toner som många förvånas över att jag lyssnar på. Dagar när ingenting känns lönt, ingenting känns värt. Ord jag skriver eller ord jag säger känns tomma, för varför skulle någon lyssna? Vad finns det för mening med någonting, när det enda jag vill är att slita ut mitt hjärta ur bröstkorgen för att få slippa känna, banka ut min hjärna ut huvudet för att slippa tänka. Jag är livrädd för att hamna där jag en gång var, livrädd för att bli rädd för mitt liv, och helst av allt vill jag låta törnrosor växa runt mitt hjärta för att slippa riskera det, men hur ska man då leva? Jag är så jävla rädd, för det är bortom min kontroll.