The mess.

Jag har akut skrivbehov, drömmer de sjukaste drömmarna, sover till mitt på dagen och känner starkt behov av att bli distraherad från mig själv.   Jag vet inte hur många fler människors liv jag vågar sätta på spel i mina drömmar, även om det bara är i mitt huvud så känner jag mig så jävla skyldig när jag vaknar och vet att någon precis blev bestulen på sitt liv. Ångest och skuld i flera timmar efter att jag har vaknat har blivit mer regel än undantag för mig. Är det inte någon som hoppar framför ett tåg så är det någon som plötsligt dinglar från våningen över på ett hotell. Jag börjar inte bara bli trött på att folk tar sina liv i mina drömmar, jag börjar också bli rädd för det. Det är knappt så att jag vågar stänga ögonen på kvällen, men ändå däckar jag ju så småningom. Som om att mina tankar inte var röriga nog, nu tillkommer oändliga analyser av vad fan det här betyder.   Det finns gånger som jag har önskat att mina drömmar skulle bli sanna, men det är det absolut sista jag önskar för tillfället. Vad som än händer så finns det ingenting jag önskar mindre än att ens ett fragment av mina drömmar någonsin förverkligas. Fyfan.