What's up, fate?

Detta är åttonde påbörjade inlägget på de senaste 24 timmarna. När det kliar så i fingrarna undrar jag hur det kan vara så jävla svårt att formulera sig på ett vettigt sätt. Det är som att hjärnan och fingrarna inte har någon som helst kontakt när det kommer till detta... Hjärnan skriker "SKRIV FÖR I HELVETE" och fingrarna ropar i panik tillbaka "VAAAAD?". Kanske var en inre konflikt inte särskilt oväntad, men det är ändå inget jag tänker borsta av axlarna. Så jag får helt enkelt se var det här hamnar nu.   Jag trivs himla bra i mitt liv just nu, det kittlar lite i magen inför hösten och det nya kapitlet som börjar i mitt liv då, och jag har hela sommaren framför mig. Det känns lyxigt. Men sen är det det där andra som fladdrar i magen, som gör att jag blir rädd och vill gömma mig under en sten och glömmas bort. Jag tänker på det så mycket att jag blir helt matt i kroppen och får ont i huvudet, tänker fram och tillbaka på alla möjliga och omöjliga utgångar tills allting bara blir en enda röra och jag måste sova för att jag blir så yr. Helt värdelöst är det då att ha oplanerade lediga dagar, då jag lämnas ensam med ingenting annat än mitt huvud och mina rebelliska tankar som inte bryr sig om någon som helst nåd. Ska jag göra si eller så, ska jag kväva sanningen och låtsas som ingenting, ska jag rida på den enkla vågen och bara hänga med, ska jag säga ifrån och lyssna på mig själv och riskera ett platt fall, eller ska jag flytta åt helvete långt ifrån allt vad detta heter och göra det sjukt enkelt för mig själv? Jag är så jäkla rädd för vad allt kan innebära och jag vågar typ inte ta reda på någonting, känner mig ganska lyckligt ovetande just nu. Men så kan man ju inte alltid ha det, särskilt inte med press från alla möjliga håll och kanter som kräver svar, förklaringar och det ena med det tredje. Men fan alltså, jag är rädd, mest för mig själv men också för andras skull. Tror fan att jag borde låsas in.