HEMMA

     Timmar blev till dagar, dagar blev till veckor och veckor blev till månader. Jag firar nu mina två månader hemma med att ringa gråtandes till en Juulianna som inte svarar. Är det här vad det är? Tusentals mil bort från alla människor som jag det senaste året har lärt mig att älska. Tiago fyllde 18 igår, Gabriella började collage förra veckan och min värdbror har gift sig. Varför befinner jag mig inte på dessa platser? Varför ligger jag i min slarvigt bäddade säng på Vallavägen i Sverige? Jo, för att livet inte alltid är vad man vill och ännu jobbigare, vad är det man vill?       Jag har hunnit med en hel del sedan jag kom hem. Största händelsen är nog att jag flyttat hemifrån. Kul? Jarå, helt okej. Jag är nu mera smabo med min bästa vän My som har varit helt underbart förstående över mina känslor kring min hemkommst. Jag bor med ett kontrollfreak och det är helt fantastiskt kul.       Ni frågar hur det känns att vara hemma och jag svarar bra. Bra är allt det inte är. Eller, lite bra känns det nog allt. Men kvällarna jag ligger och vrider i sängen för att den psykiska smärtan blir fysisk är allt annat än bra. Jag har så otroligt svårtatt acceptera att mitt amerikanska liv är över och är så långt borta. Smärtan är något slags bevis på att det faktiskt hände. För vissa dagar känns det som om mitt liv i Colorado inte var mer än en dröm.       Mina känslor känns som grekiska och jag förstår ingenting. Jag försöker desperat förstå mig på dem, men det går inte speciallt bra. Varje gång jag hör låten "See you again" tycks ögonen fyllas med tårar och hjärtat slå några extra slag. Människor som var främlingar för ett år sedan kan jag idag kalla familj. Jag har sån tur som har familj över hela värden, även om jag inget hellre skulle vilja ha alla i min lilla två på Vallavägen.         Jag är hemma, i ett av många ställen som jag kan kalla hem. Tack Colorado för ett helt oförglömligt år. Tack, tack tack.