Jag är ingen wonderwoman

Jag måste börja inse att jag inte är gjort av stål. Jag måste börja inse att jag måste ta hand om mig själv. Jag MÅSTE börja inse att jag ska hålla i minst 60 år till. Jag tar ut mig alldeles för hårt, dag efter dag, och nu har kroppen sagt ifrån. Jag orkar inte mer. Jag måste lära mig att ta det lugnt, inte stressa och att slappna av, inte få dåligt samvete över allt jag inte hunnit göra, för det är ju bara så att dygnet har tyvärr bara 24 timmar. Där ska jag klämma in skola, plugg, stall, äta, toa, borsta tänderna, sova. Jag måste lära mig att tagga ner, att andas och vila när jag känner att kroppen inte orkar. Min kropp har sagt ifrån, en gång för alla. Ständig ryggvärk är ett bevis. Från och med idag är det jag som tar hand o mig själv och lyssnar på min kroopp, och sedan ska jag inte få dåligt samvete över allt jag inte hunnit göra på en dag, för det hinns nästa. Missförstå mig inte nu bara. Jag älskar hästarna och stallet, jag älskar min familj och jag älskar mitt liv. Men jag måste tagga ner. Det får inte bli så att det som en gång varit det bästa som finns plötsligt blir ett måste och något jobbigt, att mocka exempelvis, eller att rida alla 4 hästarna. Jag måste andas och slappna av. Ville dör inte om han får stå en dag extra i hagen och käka hö. Han tycker nog bara att det är skönt. Jag måste kunna ta  en lugn dag utan att känna samvetet trycka på i huvudet. FFina, fina Ville. Maj månad får bli en lugn månad tror jag. Sedan kör vi på på allvar igen i Juni, det lovar jag. Jag älskar dig, och de andraa hästarna. Mer än något annat.