-

  Jag sätter krokben för mig själv hela tiden och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skratta för att äntligen livet rullar och att det börjar bli något. Eller gråta för hur lätt det är att bryta ner mig och det som tar så lång tid att bygga upp.   Jag önskar så mycket och ber konstant för rätta och enkla svar. Men vart jag än letar hittar jag inga. Berg efter berg som ska besegras och inte en viloplats i sikte. Hur blev det egentligen såhär? När blir det lättare igen?      Tankar från mitt kontor som är lika stökigt som mitt inre. Högar av osorterade papper och allmänt kaos. Men jag sitter nu äntligen på MITT kontor. På MITT jobb. För jag har gjort valet att prioritera mig själv.    KÄRLEK