i en fallande storm utan hejdlöshet

Jag faller, hejdlöst rakt bakåt, med huvudet före. Kraften av smärtan som landar i en olycklig smäll tar över min tankebana och jag vet inte vad som är värst. Kanske är det tankarna av att det liv som en gång var mitt har gått i spillror. Och kanske är det just det som är det fula slutet på en saga som inte ens har börjat. Redan innan rädslan slog mig som en käftsmäll försökte jag förstå hur jag skulle leva mitt liv och sedan bli lycklig. Men det blev inte så, i två års tid gick jag och förstod inte vart lyckan var - varför kom den inte till mig? I ett 20 årigt liv skulle fester, vänner, dejter vara det bästa och sedan skulle man bli lycklig, i en värld som man inte  hade upptäckt än. Först var jag så nyfiken på det nyvunna, det blomstrande. Jag var så nyfiken på vad det var som sprudlade där bortom horisonten.  Horisonten var nådd och allt där bakom mig tog mig med storm, men ändå så stod jag där, med ena benet kvar i dåtiden och svettades av ekande röster runt mig som sa, tyckte ville vara med och bestämma. Och jag var Samtidigt den mest nyfödda, nykläckta människan i en helt ny ungvuxen värld. Ack vad konstigt allt blev, med en värld fylld av gammal rostig kärlek som aldrig blev för gammal. Men jag Valde ändå att sumpa det och Kvar stod jag, skakade av känslostormande jordbävningar som ställde till allt.  Den kraften, den synligheten som livet ville ge mig skapade en så stor osäkerhet, rädsla och förtvivlan att jag tillslut föll, hejdlöst, rakt bakåt och förstod inte alls vart allt skulle ta vägen. Vad hade varit rätt och vilket hade varit fel? Ibland kom någon kärlek emellan. Men ändå i allt det här är nog det allra värsta, smutsigaste och det sorgligaste att jag faktiskt tappade bort det finaste av allt - kärleken till mig själv.  I en fallande storm finns det bara en sak att göra - ställa sig upp borsta bort det trasiga och se mot en ny horisont och acceptera att kärleken växer om på nytt, om och om igen. Det är just det som är det finaste med livet, vi bygger vår egen horisont och ju högre vi satsar desto hårdare faller vi men desto mer lär vi oss och desto närmare kommer vi mitten av livets stora mittpunkt.