Stormens öga

Det är en vind som går genom kroppen. Igen. Jag försöker acceptera livets storm som sveper förbi. den tar mig så hårt, varenda gång. Olyckligt nog blåser den stabila fasaden omkull som jag med omsorg har byggt upp. Nästan allt rasar samman och kvar sitter jag i askan av överblivna känslor som jag inte vet varför dem etsat sig fast. Känslorna av olycklig kärlek och saknaden efter det som jag för länge länge sedan lämnade är det enda som vinden inte kan blåsa omkull. Hur hårt det än blåser, hur konstigt det än låter överlever alltid kärleken och saknaden efter dig. Det är som att känslorna till dig aldrig kommer försvinna ur mig. Genom alla stormar som blåser upp i ett nytt liv finns de alltid kvar. Kärleken till dig kommer alltid vara hårdare än stenhård Sten, inristad i mitt hjärta föralltid. En dag, någon gång hoppas jag att jag vågar agera på stormen, så vinden kan vända och blåsa åt andra hållet. För jag orkar inte med denna smärta längre, jag orkar inte känna så mycket. Jag suckar djupt och konstaterar att gammal kärlek rostar aldrig. Stormen blåser förbi och jag önskar så innerligt att någon kärlek kan rädda mig ur det här ovädret.