Brevet till dig.

Kära “du”,Jag vill inte ens ge dig ett namn. Du förtjänar inte det. Du kommer att kallas “du” och det är faktiskt det snällaste jag kan säga till dig.Detta opersonliga, kalla, avlägsna pronomen. Du, förtjänar inte något bättre.Hur mår “du”?Skiner solen genom dina fönster? Eller har du täckt dem med mörka gardiner för att undvika ljuset – för att leva i mörkret så som jag gjorde? Jag antar att du inte gjort det. För att ingenting har förändrats med hur du ser på saker. Tillbaka från början. Du livnärde dig på mig. Punkt. Du sög allt ur mig. Punkt.Du förstörde mig. Punkt. Du gick vidare. Punkt.  Du vet inte ens vad som väntar dig. Du har startat något som du inte ens du kan reda ut. Du har ingen j*vla aning.  Du tycker att du är den bästa som finns, felfri. Allt du gör är rätt och alla andra gör fel.  Jag trodde att din roll var att ge mig kärlek, trygghet, stabilitet- allt som en förälder ska ge sitt barn.  Men om man bär sitt hjärta på utsidan, så som du gör- då har man inte förmågan. Jag var en idiot. Ingenting handlade någonsin om mig, eller hur? Allt handlade om dig. Om du hade en dålig dag, var jag tvungen att lida. Om inte ditt liv gick åt rätt håll, så blev jag tvungen att betala för det.Du hade sådan makt över mig. Jag kan verkligen inte förstå hur jag kunde tillåta detta. Antingen var det för att jag var för svag för att kämpa emot dig, eller så var du alldeles för bra på att manipulera mig så att jag inte hade en chans mot  dig. Du övertygade mig om saker som inte var på riktigt. Du hjärntvättade mig. Du gjorde mig till en lydig liten marionettdocka.Jag var den som blev tvungen att dansa till  den musik du spelade. Att du hade mage.Även om jag skyller på dig för mycket utav det som hänt, skyller jag på mig själv också. Jag borde ha fattat vad som hände. Egentligen visste jag nog vad som hände, innerst inne- men jag vägrade att tro på det.Jag vägrade erkänna att det hände mig.Jag vägrade acceptera att jag hade fallit i en fälla. Jag vägrade se dig för den du är – en narcissist. Jag försökte i så många år, för att få oss två att funka. Du var en utmaning för mig och jag lämnar aldrig en utmaning. Jag trodde jag kunde förändra dig. Jag hade verkligen fel. Så fel.  Jag var beroende av dig. Du var som en drog. Varje gång jag behövde en dos kom jag tillbaka.Jag var rädd för att vara ensam så jag gick tillbaka för att få en fix av dig – varje gång.Men det enda jag egentligen fick av dig var förödmjukelse.“Du”! “Du” förstörde mig. Du manipulerade mig. Du förolämpade mig. Du tog mitt liv ifrån mig.Du rånade mig på alla mina känslor. Du gjorde mig bedövad. Du gjorde mig likgiltig. Dina skarpa och kalla ord lärde mig att känna absolut ingenting.Under våra bråk satt jag ofta bara där och stirrade på en plats på väggen och väntade på att du skulle sluta.Jag rörde på mitt huvud som en zombie på ett godkännande sätt, bara för att få dig att bli tyst.  Jag gick med på allt du sa.Bara för att du skulle sluta. Bara för att  jag skulle kunna njuta av tystnaden igen.Jag kan inte komma på när eller vid vilken tidpunkt jag fick tillräckligt med styrka och mod för att kalla händelserna vid sina riktiga namn – att kunna se tydligt för första gången efter så lång tid. Var det för att jag inte hade någonting kvar att förlora? Var det för att jag var så likgiltig att jag inte brydde mig om vad som skulle hända mig längre? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag fick nog. Du tog allt från mig. Du dränerade mig. Jag hade inget annat kvar som du kunde ta. Kanske var det du som lät mig gå, eftersom jag inte längre var till användning. Allt som fanns kvar av mig var ett tomt skal. Du behövde inget tomt skal. Du behöver någons energi, för att kunna livnära dig på. Och jag hade inte det längre.Nu är det någon annans  tur att mata dig och bli en enkel skiss av det hen en gång var.Men vet du vad. Jag har fyllt i min skiss nu. Jag fyllde i min skiss med vackra färger. När jag väl kunde fortsatte att leva mitt liv -utan dig. Kunde jag  lägga till färger en efter en.Inom sin tid kommer jag att avsluta mitt konstverk. Det kommer att bli mitt mästerverk. Där hårda ord kommer att utebli- då du är ute ur mitt liv. Mot framtiden med människor som uppskattar en och älskar en precis för den man är ❤️