Detta är bara början

Det fanns en tid när allt var annorlunda. En tid som man aldrig någonsin kommer att få tillbaka. Aldrig. Den tiden är förbi och gud vad jag saknar den.Samtidigt som jag får ångest över den tiden, så är det en lättnad att vara där jag är nu. En tid då jag inser efter så många är, att den inte var sann, det var fejk. Jag trodde att jag visste vem jag var. Men så fel det var. Inte ens idag vet jag vem jag är, men den tiden som är nu är iaf sann.  Då jag fått upp ögonen. Där jag kan se klart. Jag är på god väg att äntligen se allt som är svårt för mig. Jag har aldrig någonsin tidigare varken förstått eller sett mina svårigheter. Jag inser hur komplex jag faktiskt är. Hur många dörrar jag har stängt. Som börjar öppna sig nu, en efter en. Vissa dörrar är skräckinjagande, sorgliga, glada, konstiga osv.  Jag visste att jag hade ett tungt bagage, men jag trodde inte att det skulle vara så tungt. Jag har någonstans bara velat glömma vissa minnen. Både glada och hemska minnen. Jag har inte kunnat hantera dom. Men de kommer nu, ett efter ett.  Något som tar väldigt hårt på mig just nu är mina suicid försök. Jag börjar minnas dom. Hur det var innan jag däckade totalt, minns tillståndet där jag knappt var vaken. Jag minns magpumpningen. Hur hemskt det var att svälja en slang. Jag minns hur jag började krampa, hur jag sparkade en sköterska som fick en blåtira utav mig precis innan jag däckade. Jag minns hur det var att dricka det äckliga kolet för att naturalisera intoxet. Jag minns hur det inte gick att gå. Jag minns hur jag fick träna i sjukhus korridoren med en gåstol för att få igång mitt gående igen.Jag minns min pappa, som vid båda tillfällena satt hos mig. Hans sorgsna ögon. Hans tårar som rann.  Det finns så mkt smärta i detta som jag aldrig tagit upp. För jag trodde att det var avklarat och färdigt. Men så var det inte. Det kom till mig som en käftsmäll för snart en vecka sedan. Har nu i över en veckas tid, drömt mardrömmar om detta. Vaknat varje natt flera ggr, genomsvettig och tårar som rinner i sömnen.  Det är 11år sedan jag gjorde mitt sista suicid försök. Än i dag får jag frågan om jag är suicidal. Nej, svarar jag. För något har hänt inom mig. Aldrig mer. För en tredje gång fixar inte min kropp. Så nej, jag är inte suicidal längre. För efter 22 år är jag äntligen på väg mot en bättre framtid, ett bättre liv. Det har kostat mig extremt mkt. Men detta är min sista chans, mitt sista hopp.  Det kommer vara en lång resa innan jag är i mål. Men jag ska dit, jag ska komma i mål denna gången.  Blod, svett, tårar. Denna gången ska jag inte ge mig. Nu är det upp till kamp.