Detta är jag

Detta är jag, jag är en person, en människa precis som alla andra. Jag har känslor, kanske mer än andra vanliga människor. Men hur är en ”vanlig” person? Betyder det att jag är sämre för att jag inte är som ”alla andra”? Nej, men jag har mer att kämpa med än andra. Gör det mig till en speciell person? Nej, men jag är unik på mitt sätt, precis som alla människor är - man är unik på sitt egna sätt.Vi hanterar olika saker på olika sätt. Jag har mina sätt, visst ibland är dom kanske inte de mest smartaste men det är på mitt sätt och dom funkar för mig. Ingen har rätt att döma mig. Jo, den dagen ni har gått igenom det jag har gått igenom och det jag har fått kämpa för och emot. Då får man komma och säga till mig att jag gjort fel eller rätt. Men inte innan dess.  Varje dag gör jag så gott jag kan, vissa dagar kämpar jag så att det känns som om jag ska gråta blod, för inget funkar, vissa dagar förstår jag inte hur dagen innan kunde vara så svår. Vi kämpar alla med olika svårigheter. På olika sätt. Det är vardagen, det är livet. Snart har ett år gått, ett jävla år till. Ett år med både glädje och sorg. Nya förutsättningar och nya möjligheter. Är jag lycklig? Till viss del, men jag bär också med mig mycket sorg. En sorg som inte går att förklara.  Samtidigt som jag inte har mått så bra som jag gör nu på väldigt länge, så är vardagen svår. Detta nya sätt att leva på. Är det optimalt? Kanske inte, men just nu är det det bästa. Ni ser en människa, en person. En person som tänker alldeles för mkt, som har ibland svårt att läsa av situationer, svårt att förstå, svårt att sortera upp i huvudet vad människor menar. Men det är inget ni ser, inget ni märker. Men jag lever varje dag med psykisk ohälsa på olika sätt. Vissa dagar är det inte lätt, ibland känner man- inte en sådan här jävla dag till. Jag orkar inte. Men jag måste orka, för jag vet att det finns dagar som både är bättre och lättare.  Jag vet aldrig vad jag vaknar upp till. Det finns de dagar jag svävar fram, dagar då jag inte känner någonting- jag har inte ett bekymmer i världen, för att i nästa dag, nästa timme, nästa sekund krascha fullständigt. Min vardag är svår, ibland lätt. Är det lätt för min omgivning? Nej, det är inte lätt. Det är inte lätt att hänga med i min berg-och dalbana. Det är inte lätt för någon utav oss.  Det svåraste för mig är att acceptera min vardag. Det är svårt. Att aldrig få veta. Jag tappar kontrollen, det är svårt. Riktigt svårt. Hur accepterar man att man har psykisk ohälsa? Hur gör man? Egentligen har jag levt med detta dilemmat hela mitt liv. Men att få namn på det.. Först var det skönt, men sedan en sorg. En sorg att aldrig få bli frisk, aldrig symptom fri. Aldrig. Visst, mediciner finns och terapi. Men hur ska jag någonsin kunna acceptera detta? Hur ska min familj kunna acceptera det om inte jag kan?  Min vardag består av att ta medicin det första jag gör och är även det sista jag gör på dagen. Visst, detta har jag gjort de senaste 15 åren.. Men just nu är det svårt att acceptera att jag behöver ta, 6 tabletter på morgon och 3 på kvällen. Vad då 9 tabletter är väl ingenting? Nä, egentligen inte. Men detta krävs för att min vardag ska vara dräglig. Och vissa dagar hjälper de inte ens mig.. Vissa dagar behöver jag ta ytterligare 6 tabletter för att ens ta mig igenom dagen. Detta är så svårt att acceptera. Att vissa dagar funkar ingenting och vissa dagar svävar jag på moln med inga bekymmer alls. Tänk om man kunde få ta sin medicin och man blev hjälpt fullt ut. Man får må bra, varje dag. Visst, ingen medicin i hela världen kan bota dåliga dagar. Men det är okej. Jag vill bara att mina dåliga dagar så vara färre och mindre jobbiga.  Varför detta extrema? Samtidigt kan jag bara bli fascinerad över kroppen, hur människan kan fungera på så olika sätt.. Hur är det möjligt? Människan är en fantastisk varelse när allt fungerar som det ”ska”. Varför drabbas vissa av allt och vissa av ingenting?  Alla dessa kombinationer jag lyckats få. De är svåra var för sig och värre tillsammans. Nej, jag tycker inte synd om mig själv. Jag känner för alla dessa människor som har samma. Hur mkt tabu det är att må dåligt. Att inga våga prata om det. Det har tagit mig många år för att prata om det. Jag skäms fortfarande. Men varför ska jag skämmas? Jag har inget att skämmas för, jag är fortfarande jag. Som en väldigt betydelsefull person brukar säga till mig, du är inte dina diagnoser. Nej, det är sant. Men det är en del utav mig. Jag är jag.