En helt (o)vanlig dag

En helt vanlig dag. Eller inte. Vad hände? Månaderna gick och helt plötsligt stod du framför mig. Dina ord, jag blev som förstenad. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det blev så stort, så mäktigt. Jag hade glömt bort hur det kändes att hålla dig i min famn. En kram som jag har längtat efter, en famn, en doft som jag saknat. Oavsett vad som har varit eller inte varit så är vi alltid en del utav varandra och det kan ingen ta ifrån oss. Vare sig vi gillar det eller inte. Tänk så mkt vi människor tar för givet i livet. Familj, vänner, kollegor, barn osv. Men man kan inte ta detta för givet. Jag har fått lära mig detta den hårda vägen. Människor försvinner, människor man trodde alltid skulle finnas där. Genom hela livet. Men sanningen är något helt annat. Inget jag tänker ta upp här och nu. Men det gnager i mig, så förbannat mkt. Tänk så mkt som hade kunnat vara annorlunda. Fan, så ont det gör. Alla svek, alla besvikelser, så mkt smärta. En smärta som börjar göra mindre ont i mig. Vissa dagar känns den fortfarande och vissa dagar tänker jag inte så mkt på det. Men tro mig, jag skulle vilja ha det annorlunda. Men en dag i taget. Men en sak vet jag, jag vet vad jag kommer att prioritera framöver. Inte sveken, utan kärleken. Utan kärleken hade jag inte varit där jag är idag. Tack min älskade skatt för att du har tagit mig dit där jag är idag. Utan dig är jag ingenting, med dig är jag allt.