Ensam är inte stark

Låt oss prata om något som är väldigt viktigt här i livet. Ja, just det LIVET.Hur många är det inte som tar detta för givet? Att få vakna upp varje morgon. Det är inget självklart. Inte för mig iaf. Varje dag som jag vaknar blir jag glad, inombords skriker det inom mig utav lycka. Min första tanken är alltid ”yes,jag får se ännu en dag”  Ja, jag har oerhört mkt ångest i min vardag. Är det ett problem? Ja, för det hindrar mig ifrån att njuta utav livet. Jag vill få njuta utav livet.   Jag har så länge försökt dölja detta. Varför? Jag har skämts, så in i helvete över detta. Jag har alltid velat klara mig själv.  Varför ska man visa något annat? Det var fel av mig att vilja klara mig själv. Det har kostat så enormt mkt utav mig själv. Jag hade kanske inte varit där jag är idag om jag tagit emot hjälp tidigare. Vem vet?  Det hjälper inte att spekulera. Men det jag vet är, att ensam inte är stark. Jag har alltid delat allt med min man. Tyvärr har jag velat försköna mina bekymmer. Jag har känt skam och skuld för att jag inte mått riktigt bra. Då har jag valt att överprestera. Jag kör på lite till, gör det där extra som jag egentligen inte orkar för då mår kanske någon annan bättre och det känns det som att jag gjort något bra. Men till vilket pris? Priset blev på min bekostnad. Var det värt det? Så här i efterhand skulle svaret vara nej. Hade jag gjort om det? Troligtvis, för det är sådan jag är. Tänker på andre före mig själv. Men detta blir problem för mig själv och jag måste tänka om. Ingen tackar mig för att jag släcker gnistan inom mig sakta men säkert. Ärligt talat så tar jag död på mig själv. Varken min fysiska hälsa eller den psykiska hälsan har råd med detta. Jag har betalat ett högt pris för att värna om andra mer än mig själv. Min hälsa har fått betala ett högt pris. Ett pris som inte går att reparera.  Ett men jag får leva med.En skada som jag kommer bli påmind om varje dag. Är detta mitt straff från den högre makten för att jag aldrig varit ”ego”? Ja, jag tror faktiskt det. Han vill tala om något för mig där uppe. Att mitt liv också är värt något. Jag menar inte att man inte ska ställa upp för människor osv. Utan man måste tänka en gång till innan man kanske gör något. Får jag något tillbaka för att jag gör detta eller jag bara blir utnyttjad till max?  Det finns ingen plats i mitt liv för människor som utnyttjar min godhet. Speciellt inte nu när jag vet vad det kan kosta en. Alldeles för mkt utav min tid numera går åt till att reparera den skada ni gett mig. Tyvärr går inte den ena skadan att reparera men den andra skadan som har skett kommer att bli fixad. Men det kommer att ta tid och åter igen får det ta den tid det tar. Det kommer inte att bli enkelt. Det kommer att bli en sjukt jobbig resa. Men när alla andra tror att jag ska falla och ge upp, vet ni vad jag gör då?Jag ger lite till!! Jag tänker inte ge upp. Även om det känns så ibland, för orken tar slut ibland. Vilket är helt ok. Men jag kommer aldrig ge mig. Aldrig. Det finns bara en sak som skulle kunna hindra mig. Men det kommer jag aldrig att tillåta. Jag ska finna en väg tillbaka. En väg som kommer att bli krokig, absolut. Men sen när jag är i mål, då kommer jag att skratta åt er alla som gjorde mig illa. Till er som missbedömde mig totalt. Näst intill bokstavligen har ni stått på min hals och försökt kväva mig. Men det gick inte så bra för er.  För här står jag nu, starkare än vad jag var igår. För varje dag som går blir jag starkare. För varje dag som går är jag på väg mot mitt mål. Jag är på väg.  Innan detta inlägg avslutas måste ett stort tack riktas till min speciella person i mitt liv. Han, som är mitt liv. Min klippa i de värsta stormarna någonsin. Han som aldrig har vänt mig ryggen. Aldrig någonsin. Han är den allra första personen någonsin som aldrig har svikit mig. Han har alltid stått stadigt vid min sida. Mitt livskärlek. Tack för att du pushar mig när jag vill ge upp. Tack för att du alltid trott på mig. Tack för att du finns älskling! ❤️❤️❤️