Otursfågel

För första gången i mitt liv fick jag frågan till mig, ”hur känner du dig i den känslan av att vara en otursfågel?” Ja, vad ska man svara på det. Jag funderar fortfarande på frågan 4h efter att den ställdes. Jag kan inte mer än säga att jag är van. Jag är van vid att saker händer, hela tiden. Nej, jag överdriver inte. Det är dagens sanning. Det har alltid varit något som jag har behövt kämpa med eller mot. Visst, ibland eller snarare rätt ofta blir jag väldigt trött och frustrerad över att det aldrig kan få vara lugn och ro. Men som min sambo brukar säga ” livet med dig blir aldrig långtråkigt”. Ja, jag kan bara hålla med han. Men det finns gränser, även för oss. Det är först idag som jag har kunnat reflektera över det. Det gjorde riktigt ont. För idag behövde jag tänka till, känna allt, uppleva det igen. Allt passerade revy. En stor klump i magen, det blev som en riktig käftsmäll. Det är inte allt som har hänt som gör ont i mig. Det som gör ont är att min man, barnen har behövt få uppleva hur livet är med mig. Kaos. Dom är inte värda all den smärta som det har inneburit för dom, framför allt för min man. Det är det som gör ont. För min kärlek till honom, den är äkta. ❤️ Jag är ju så van vid all otur, så det gör inte ont längre. Den känslan som kom till mig när vi fick mitt cancerbesked var bara ännu en sak i mängden. Man orkade inte bry sig, det blev mer som att rycka på axlarna och känna ”jaha, då fixar jag detta också”. Sen var det punkt. Det blev tomt. Samtidigt som man bara ryckte på axlarna över sitt cancerbesked så kan hela världen gå under över små saker, exempelvis att en filt inte ligger där den ska. Det låter säkert jätte löjligt. Men alla sådana små saker, jag kan känna en sådan frustration över dom. Varför? Är det för att det är något jag kan ha kontroll över eller för att det är så små saker som går att påverka? Borde man inte vara mer frustrerad över sjukdomen? Jo kanske. Men det är inget jag har någon som helst kontroll över. Ingen makt över.  Finns inget jag kan göra något åt, mer än att göra mina behandlingar, lämna prover, leva så rätt man kan. Men ingenting kan jag göra åt det. Ingenting. Jag kan bara hoppas på det bästa. Min framtid, vår framtid, det är bara ödet som kan bestämma hur den kommer att se ut ❤️Acceptansen över sjukdomen börjar infinna sig. Jag har förnekat den för mig själv. Som att aldrig ta ordet i min mun ”jag har cancer”. Det är så hemskt, så tungt att uttala. Har en massa andra smeknamn på hjärntumören. Jag har drivit om mig själv, om mitt hälsotillstånd. Det har varit försvarsmekanism för mig. Försökt skydda mig själv från mig själv. Men det har egentligen varit en förnekelse mot mig själv. Samtidigt som jag varit fullt medveten om att jag är sjuk. Det är ingen vanlig förkylning jag dras med. Som min sambo säger” det är en dödlig sjukdom vi kämpar mot”. Det är sant. Jag ser det nu. Det är tungt, men jag kan inte låtsas som om att det är en ”vanlig” förkylning. Nästa gång jag hämtar ut min cytostatika, ska jag inte riva bort etiketten där det står vad den behandlar och inte lägga över kartorna med tabletter i en annan förpackning. Förnekelsen är över. Acceptansen, jag välkomnar den. För nu är det jag som ska vinna, vinna tillbaka till livet. Livet tillsammans med min familj❤️Men vi kämpar tillsammans, min man och jag.Tillsammans är vi oslagbara. ❤️