Tick tack...

Jag känner mig helt knäckt, känns som om att något har gått i sönder inom mig.Orken försvann. Känner en inre ilska, frustration.Det gör så förbannat ont inom mig. Att börja nysta i de stängda dörrarna gör ont. Den enda känslan jag kommer fram till är att jag inte passar in någonstans. Min kropp vill ge upp. Jag kan inte mer. Jag vill bara försvinna, försvinna in i en helt annan värd. Vill vakna när allt är fixat. När smärtan är över.  Min energi är helt slut. All glädje försvann inom mig. Jag har stängt av. Jag kan inte mer. Jag blir tvungen att dra på mig en mask, en fasad. Där allt verkar vara bra. Det måste se ut som om att jag mår bra, att jag är lycklig, att allt är tipp topp. Men ingenting är tipp topp. Allt har raserats. Mina murar jag hade byggt upp, de försvann. Jag har ingenting kvar som kan skydda mig. Jag är blottad. Mitt inre syns. Men det får inte synas. Måste dölja.  Men hur döljer man något när man inte orkar dölja något? Det går inte ihop. Men det måste gå.  Jag får helt enkelt skärpa till mig. Men vill jag skärpa till mig? Nej, varför ska jag dölja att det gör ont. Mina känslor räknas väl lika mkt som någon annans. Eller?  Jag är passiv, jag varken orkar eller vill göra något.Jag är trött. Så in helvetes trött.  Kampen har bara precis börjat och jag är redan helt slut. Det är en timme i taget som gäller. Kan inte längre än så.  Jag vill bara vara. Bara vara för mig själv. Trött på att känna att jag inte kan andas. Jag kvävs inombords. Det är så jag känner, att jag kvävs sakta men säkert. Känslan är obeskrivlig. Luften dras åt i strupen. Känns som att någon stryper mig.Det är min största fiende som försöker kväva mig. En fiende som jag måste bli vän med. Men jag vill inte bli vän med den. Men jag måste. Ett ont måste.  Jag försöker verkligen att bli vän med den. Men det är så svårt. Så in i helvetes svårt. Det är dags för kamp. En kamp mot klockan. Kommer jag att vinna kampen?Det får tiden utvisa.