Den första riktiga kompisen

Hej finisar, nu har jag äntligen tid att sätta mig här en stund och skriva. Det är inte alltid jättelätt att pussla ihop allt även när man inte har något jobb för det finns ju nästan jämt något att göra. Idag bjöd dagen tex på lite fix hemma under tiden Liam var på förskolan, brukar i största möjliga mån göra allt det där mindre roliga innan han kommer hem så att jag kan vara med honom fullt ut när jag hämtat hem honom. Det är så himla mysigt att hämta honom, han har nämligen fått sin första riktiga kompis, De leker tillsammans varje dag och eftersom de slutar samtidigt om dagarna just nu så brukar de även leka en stund efter förskolan ute på vår gård. Det om något värmer i mammahjärtat att se sitt barn så glad och full av lek och bus med någon som han verkligen tycker om. Dessutom får jag ju en trevlig pratstund med den andra pojkens mamma under tiden, för det är något jag känner sedan man fick barn. Många av de gamla kontakterna jag hade i mitt liv försvann på löpande band. Det kanske beror på att majoriteten av min umgängeskrets inte själva har barn men jag vet inte. Jag är fortfarande Frida för det, allt behöver trots allt inte handla om barn exakt hela tiden. Upplever ni samma ni som har barn och vad tror ni att det beror på? I eftermiddags hann jag i princip bara möta A i dörren när han kom hem från jobbet, jag skulle nämligen iväg på ett möte strax efter men exakt vad det handlade om kan jag inte avslöja riktigt än. Förhoppningsvis kan jag säga mer under nästkommande vecka :) Mötet tog ca en timme och sedan var det bara att bege sig hem igen, hade tänkt uträtta lite ärenden på stan men minnet är bra men kort så det kom jag såklart på när jag nästan var hemma. Tur att det kommer fler dagar! Jag känner mig nöjd med dagen och jag är så tacksam över att jag får må fortsatt bra. Det mesta flyter på helt enkelt och det är en skön känsla.