Det hade kunnat gå riktigt illa

Godkväll finisar! Har ni haft en bra dag? Min kunde definitivt ha varit bättre men tack och lov har jag klarat mig utan några större skador. Nejdå nu lät det kanske lite väl dramatiskt även om det hade kunnat gå illa. Jag börjar dagen med att vakna upp med Liam i sängen, han har en period nu när han inte alltid vill sova i sitt rum utan gärna vill sova mellan oss för att känna trygghet och det får han förstås. Vi skulle gå upp och äta frukost precis som vanligt innan förskolan, det gick inte riktigt som planerat. Jag upptäckte att mina glasögon inte låg på nattduksbordet som de brukade så antog att de hade ramlat ner på golvet, så med halvdålig syn försöker jag kolla runt och ber även Liam att kolla men han säger att han inte hittar dem. Vad gör jag då? Jo förstås tar jag mig ner på golvet för att se om de hamnat under sängen, utan glasögonen fungerar inte min dag och ville göra allt för att Liam skulle få komma iväg till förskolan också. Har fortfarande inte hittat dem vid det laget så jag ska byta position och halkar på vårt hala golv. Inte nog med det så fastnar jag med foten konstigt i rullstolen och kommer inte loss. Där sitter jag i en väldigt obekväm ställning på golvet och kommer absolut ingenstans. Känner hur paniken kommer smygandes, A jobbar dag denna veckan så det var bara jag och Liam hemma dessutom och han försökte ju hjälpa till på sitt sätt. Det var bara att ringa till A och förklara läget för att sedan be honom komma hem (han jobbar nära vårt hem tack och lov) för att hjälpa mig. Det var inga problem från hans kollegors sida utan en självklarhet så han kom hem relativt fort men ni kan ju tänka er själva att sitta någonstans och inte kunna göra något, det blir lätt väldigt långa minuter då helt plötsligt. Nu hade jag som sagt turen att inte skada mig, mycket tack vare min armstyrka och snabb reaktion så att jag kunde ta emot mig relativt bra. Jag kom undan med lite ont i benen. Det är i sådana här lägen jag blir både ledsen och frustrerad över att vara rullstolsburen, att rörligheten inte är den bästa och därför är jag beroende av hjälp när sådant här händer. Jag är så tacksam att det löste sig ganska fort och dagen kunde fortsätta för oss alla. Dock tar det ett tag innan chocken lägger sig så idag bjöd inte dagen på så mycket mer än lämna och hämta på förskolan, mysa med Liam och de vanliga hushållssysslorna. Tänk om man kunde förstå att jag inte ansöker om assistans för att det är kul, utan för att jag behöver det. Men jag är "för frisk".