Nedtrappning

-Hej Frida, hur mår du?-Jag mår bra tack!Ja, det var så min morgon började när jag träffade min psykoterapeut igen för 45min KBT. En månad har gått sedan jag var där senast och jag har inte uppdaterat er på länge om hur det har gått, hur jag mår idag osv så jag tänkte att det var dags nu.I lördags var det två veckor sedan jag började trappa ned med antidepressiva, från 100mg till 50mg. Jag har varit stabil i ett halvår vilket är gränsen för att få börja försöka trappa ned och det har förstås varit blandade känslor inför det här men med tanke på den fantastiska hjälp jag fått från vården under min depression så känns det tryggt att testa på hur jag reagerar utan medicinering. De två första veckorna har gått bra men ganska snart kände jag hur mycket min medicin har gjort för mitt mående, det tog inte lång tid innan jag kunde känna av att jag lätt blev stressad igen och framförallt då jag befinner mig bland mycket folk. Skillnaden nu är att jag har de verktyg jag behöver för att något sånär kunna hantera situationen på egen hand utan att bryta ihop. Det är allt annat än lätt och jag förstår att det är något jag måste jobba med resten av livet.I lördags trappade jag ned ytterligare, till 25mg vilket är den lägsta dosen. Det har också gått bra, det är endast igår som jag hamnade i ett paniktillstånd. Ni som lider av panikångest, depression eller psykisk hälsa rent allmänt vet hur det känns. Det blev svårt att andas och sedan kom tårarna. Men även här är det skillnad för det gick snabbt över till skillnad från innan.Jag ser ljust på framtiden, jag vet att jag har mycket att jobba med men jag har kommit så långt och det tänker jag tillåta mig själv att känna mig stolt över. Det var så längesen jag kunde säga att jag mår bra och faktiskt mena det, men idag kunde jag göra det och har kunnat göra det den senaste tiden.Psykisk ohälsa är inget som man ska skämmas för, psykisk ohälsa ska inte tystas, vi ska prata om det som är jobbigt för att fler ska våga be om hjälp och inse att man aldrig är ensam.