Saknad

Jag har alltid fått höra av familj och vänner att jag har en negativ syn på saker, på livet. Jag är övertygad om att vissa människor, mig själv inräknat, inte kan uppleva en längre period av lycka utan att behöva bli bestraffad för det. Vid varje lycklig ögonblick, vid varje lycklig stund så gror det en oro i mitt huvud och jag tänker "när kommer bakslaget". Det känns som att så fort jag börjar bli lite glad så måste världen tala om för mig att jag inte har rätt att vara det av någon anledning.  Jag har varit glad. Rent av lycklig faktiskt.Våren gick fort och sommaren var äntligen här. Tiden på röntgen bara flög förbi och innan jag visste ordet av hade jag jobbat klart för sommaren och skulle till Grekland med Fidde. Farfar var som vanligt redan där. Vi hade tre väldigt fina veckor. Lite för varmt, lite för lite sömn men det var semester. Vi hittade på saker och hade kul ihop. Dagarna bestod av utflykter och äventyr och kvällarna av god mat och tid med farfar. Farfar som tog varje tillfälle i akt att berätta historier för oss om sin barndom, om mytologi och om Grekland. Tre veckor flöt på och sedan skulle vi hem alla tre. Alla var lyckliga över att få komma hem till ett svalt Sverige och farfar som inte varit hemma på sex veckor svävade på moln av lycka över att få komma hem.  Hemma flöt det på, vi hann fylla år både jag och farfar och vi firades tillsammans på min födelsedag den 30 augusti. Vi åt och umgicks hela familjen och allt kändes så bra. Sedan började skolan och med en beslutsamhet som jag inte kände igen i mig själv hade jag bestämt mig för att andra året skulle bli mitt år. Jag skulle klara allt. Jag hoppade in extra på mina tre extrajobb och hade kul. Jag och Fidde spenderade en helg i Stockholm och besökte Comic Con. Vi hade en fantastisk helg som avslutades med en övernattning hos mormor och morfar. En onsdag jobbade jag heldag på röntgen, tiden gick sakta men det var för att jag skulle möta upp en kompis efter jobbet och gå på bio. Vi skulle se Downton Abbey med henne och hennes mamma. Onsdagskvällen kom och vi hade roligt biobesök. Trött efter arbetsdagen och bion gick jag och lade mig tidigt. Jag låg och lyssnade på musik och somnade sedan.  Jag minns som i en dimma att min telefon ringde. Jag sätter mig halvt upp och kollar på klockan, 02.18, och svarar. Ur andra änden så hör jag någon gråta. Min mamma. "Farfar är död".  Något i mig exploderade och jag kunde inte andas. Mellan mina skrik och gråt försökte jag greppa något som i mitt huvud var helt omöjligt. Nej, inte farfar. Vad som helst men inte farfar, snälla.  Jag och Fidde åkte till farfars lägenhet tio minuter senare. När vi kom fram mötte vi mamma som precis anlänt. Vi stod och kramades och grät. Snabba steg upp för alla trappor, vi kunde inte vänta på hissen. Personer i gul/gröna kläder, ambulanspersonal. Min pappa som står och pratar med dem och ser samlad ut. Ett ögonkast på mig räcker för att få honom att bryta ihop totalt. Vi står och kramas och gråter.  Farfar.  Det såg ut som att han låg sov. Så fridfullt. En känsla av lugn sköljer igenom mig när jag sjunker ner på knä vid hans säng. Gråter. Slutar inte gråta. Rösterna i hallen, ambulanspersonalen som åker, mamma som ringer Christopher i Helsingborg, pappa som pratar med sin syster i telefon. Mitt i allt detta känner jag att jag måste få dit Isac. Isac svarar i telefon, gråter. Jag ger honom inget val och åker hem till mamma och pappa och hämtar honom. Han måste få ta avsked också, han bara måste. Hela familjen står runt farfar, alla utom Christopher och faster. Gråter. Skakar. Följer med när han förflyttas till likbilen. Hem och försöka sova. Försöka att låtsas som att allt är bra i några timmar. Den dagen sprack himlen upp. Strålande sol lyste överallt. Dagarna som följde var vackra med blå himmel och strålande solsken. En känsla av att solen följde mig vart jag än gick. Farfar begravdes den 3 oktober. Omgiven av människor som älskat honom och som alltid kommer att älska honom. Omgiven av människor vars liv aldrig kommer att bli helt sig likt igen. Det var mulet väder. När kistan sänktes ner i jorden sprack himlen upp och lyste upp graven. Graven han nu delar med min farmor. Solen stannade kvar. Vi pratade minnen och kunde skratta. Söndag den 6 oktober. Jag besöker graven igen. Dekorerar med en liten pumpa, en fin sten med texten "älskade farfar" och ett ljus. Jag bryter ihop, faller ihop, går sönder. Solen letar sig fram bakom molnen. Lyser ännu en gång upp graven och fyller mig med vackra minnen. Minnen som ingen någonsin kan ta ifrån mig. Grekland, Modion, September 2013 Farfar står på tomten och tittar ut över bergen. Nyfiken smyger jag fram och undrar vad han gör."Jag gör ett avtal med Gud, min prinsessa". Vad för avtal, undrar jag."Jag har sagt till honom att den dagen jag inte finns längre så vill jag att min ande ska få vandra runt i bergen som omger byn".  Växjö 9 oktober Solen letar sig fram bland molnen och lyser mig i ansiktet. För någon månad sedan hade jag flyttat på mig och suckat. Nu lutar jag mig tillbaka och kan le. Säger hej till farfar. Ser framför mig hur han står på en av stigarna vi brukade gå på när jag var barn och ville promenera i bergen. Han har på sig beige kortärmad skjorta med matchande kortbyxor, marinblå skor med strumporna uppdragna. En gammal stråhatt på huvudet, kikaren runt halsen och sin vandringsstav i vänster hand. Leende. Jag vet exakt var jag ska finna dig när min tid är slut. Älskade farfar, vi ses bland bergen.