ALLT JAG ALDRIG GAV MIG

Allt jag aldrig gav migJag vill skriva om glaset jag såg mina fötter gå överÖver den öronbedövande tystnaden,när man inte visste vilket humör han var påOm garderoben han stängde in mig ieller toan jag låste in mig påSamtidigtNär när han tog i mig sådär,som om ingen annan fanns,var det som att tiden inte rörde ossVi var något större, nått de andra aldrig kunde förståDet var inte lönt att förklaraEn kärlek som vårvar man tvungen att upplevaville jag intala migEn kärlek som vårvar man tvungen att överlevaförstår jag först nuI min famn,fem år senare,fanns allt jag aldrig gav migkärlektilltromedkänslaoch trygghetKom lägg dig här,i mina armarOch jag ska vagga dig till sömnsoch lägga is på dina blåmärkenJag ska tro dig, när du väl vågar inseJag ska lyssna på dig, när du väl vågar prataJag ska hålla dig, när du bara vill vara svag och fly tillbaka till honomInte för att det var kärlek, utan för att han fått dig att tro,att du aldrig skulle klara dig utan honomMen här är jag änDin enda vänOch jag ska ge digallt du aldrig fickom och om och om igenAllt jag aldrig gav digväntar på dig härLivet är ditt att ägaTy du är din mormors barn