HISTORIEN OM TRUBBEL OCH UPPRÄTTELSEN

"Här kommer trubbel."säger jag och tar en sipp på min whiskey.Han var lång och vacker, med en skarf slarvigt knuten runt hans hals.Hade jag inte hört att hans dialekt så hade jag nästan trott att han var fransk.Hans krulliga hår gjorde honom bara sötare, om möjligtvis även gay."Vem får honom?"frågar jag Calle och Ida när jag märker att vi alla pausat för att följa honom med blicken."Jag!"säger Calle och tar mod till sig och försvinner in i baren,medan Ida och jag sitter kvar och hurrar åt Calles potentiella haff.Han förtjänade lite kärlek, det gjorde vi nog alla.Ida och jag fortsatte flirta med samtliga bartenders som såg lite mindre gay ut.Vi njöt av det faktum att vi båda var singlar. För första gången någonsin kändes det fint att va själv,eftersom jag också nyligen förstått att själv inte enbart är en synonym till ensam.Det fanns så mycket vackert att fylla hålet efter honom med. Ikväll till exempel.Jag hade på mig min rosa sidenkjol som jag fått av syster,och en vit topp som avslöjade mina sommarbruna axlar.Jag var en 10:a i lycka ikväll. Ida ville på efterfest men jag ville mest stanna här i resten av mitt liv."Vi stänger nu så ni vet!"påminner en bartender oss efter att både jag och Ida totalt tappat tidsuppfattningen efter att vi svävat iväg i de mest intressanta samtal (och med intressanta samtal menades att vara fullt upptagna med att spana in potentiella ligg.)."Jag går in till Calle och kollar hur det går med hans ragg!"Calle hade varit borta i säkert mer än en halvtimma,vilket hade fått både mig och Ida att tro att Calle kanske inte skulle med hem, trots allt.Han sitter inne vid fönstret mittemot han den vackra som vi alla trodde var gay.Jag undrade vad de pratade om, men avbryter dem ganska fort med att hinta om att de stängde nu och att vi tänkte dra oss."Hej förresten! Märta heter jag!" Jag presenterar mig artigt som sig bör, utan att ta i hand."Han var inte gay."säger Calle mitt framför honom trots att han tittar på mig och halvler med en gnutta besvikelse i rösten.Jag skrattar över överrumplingen som skett, men även hur dålig Calles gayradar faktiskt var.Spräcker främlingsbubblan med ytterligare ett skratt och frågar om han inte ska med hem ändå, trots att han inte var gay.Vi hade nämligen potatissallad för ett helt kompani och rödvin på box som väntade hemma på Österhemsgatan. Så sagt och gjort så vandrade vi hem alla fyra samtidigt.Allting är vackert. Samtalen, den blyga men ändå faktiska beröringen av att hålla hans hand i min.Det fanns något där, något som klickade. Men vågade inte hoppas på för mycket, kanske var det bara jag.Jag hade trots allt blivit bränd förut och hade nog inte heller riktigt läkt från mitt allt för smärtsamma hjärtekross.Allting var pågående, smärtan och lyckan om vartannat. Och mitt däri levde jag. Små, små stunder av lycka,som till slut färgade hela tillvaron i glitter. Mittemot satt han. Och spillde sitt glitter över mig.Som om han aldrig varit kär förut. Som om han aldrig sett någon annan innan mig.Och jag gör samma. Letar efter hans ögonkontakt. Även om jag knappt vågar hålla den.Jag var verkligen lycklig. Allting ikväll hade varit magiskt.Men också fyllt av vemod. Tänk att jag kunde känna såhär,utan att min förra kärlek var en del av det. Det var sorgligt.Sorgligt och nödvändigt."Vill du stanna här inatt så får du gärna det."Jag klär av mig som om vi känt varandra i tio år.Jag kände mig bekväm och självsäker, eftersom jag någonstans redan visstehur han hade tittat på mig under kvällen,och hur jag trots allt hade besvarat det.Så vi kryper ner under täcket.Boken som jag fått låna av mamma ligger på nattduksbordet.Han säger att han också har den hemma, men att han aldrig påbörjat den."Har du inte? Den är faktiskt fin. Lite frustrerande, men fin."Sen lägger han sig nära, tätt bredvid och jag fick läsa upp mitt favoritstycke.Inte undra på att boken hette Konsten att höra hjärtslag,för jag tyckte nästan att jag kunde höra hans hjärta slå.Jag hade verkligen saknat att få känna såhär med en annan människa.Närheten, nyfikenheten, en ny kropp att lära sig utan att ha någon karta.Jag frågar först, innan jag la handen på hans lår,om jag fick lägga handen där.Han svarade ja och tyckte jag var artig.Allting var vackert tills det inte längre var det.Försöker hitta ord för att få honom att sluta,men allt jag får fram är "Paus."En gång.Två gånger.Fem gånger.Fem nej i hans händer,innan jag ber om hans tillåtelse att få lägga mig ner och sova.Allt mitt glitter hade sprungit och gömt sig under sängen.Det var som att inget av mig längre fanns kvar.Jag ligger still. Jag vill så gärna bara resa mig och gå.Men kan inte. Han är överallt. Utanpå. Inuti. Över och under.Så jag gråter.Inte tyst, utan så som det blir precis innan en panikångestattack.Andningen var ytlig och det kändes som att lungorna inte längre visste hur man gjorde när man andades.Hela min kropp, i hans, bredvid hans. I han. Han fortsätter.Efter ett tag verkar han somna.Jag hade legat totalt blickstilla och mest fokuserat på hur listen såg ut på väggen som jag stirrade på.Kanske kändes det inte lika mycket, om jag tänkte på annat.Mitt underliv var trasigt. Det gjorde ont när jag rörde mig.Försiktigt försökte jag ta bort hans arm som höll mig.Viskade till mitt glitter och all mitt hjärtekross som låg och skakade av rädsla under sängen"Kom, vi måste härifrån nu."Tog en t-shirt på vägen och gick med snabba steg till andra sidan lägenheten.Vill skriva att jag knackade, men ärligt talat bankade jag tre hårda och bestämda slag mot Calles dörr.Han sover tungt och det tar några sekunder innan han orienterar sig och förstår vad som händer."Kan jag sova här?"säger jag samtidigt som jag redan kryper ner i sängen bredvid honom."Vad händer?"undrar Calle yrvaken och knappt närvarande men ändå så innerligt här."Han var inte snäll."säger jag, fortfarande rädd att han ska höra mig, tillräckligt stark för att ta mig därifrån.Jag vill inte bli rörd. Calle fattar.Så jag håller i krampaktigt i hans handled,kanske mest för att känna att jag inte är ensam.Men också ett sätt att ta kontroll över situationen.Jag visste att jag var trygg så länge jag var hos honom,eftersom det också betydde att jag inte var ensam när faran kom.Jag somnar mitt i gråten.Dagen efter vaknar jag med ångest och en tydlig känsla av att något är fel.Små flashbacks ger mig en hint av vad jag helst inte vill komma ihåg.Sen plötsligt kommer allt på en gång. Jag blir starkt illamående.Inte av bakfyllan, utan över vad han gjorde med mig och min kropp.Det var som att han hade bestämt att jag inte längre var någon.Och använde mig därefter.Ändå fanns jag här.Resterna från vad han tog och vad han lämnade kvar.Calle och Ida hade fixat kaffe i köket.Jag kände doften ända till sovrummet.Hon skriver på text och undrar om jag vill komma ut till dem.Klockan hade blivit 10 och varken de eller jag var vana vid att jag låg kvar i sängen så länge.Jag stirrar på lakanen där det hände. Hans doft var ett faktum och jag hatade att den fanns kvar.Texten han hade skrivit på spegeln i något desperat försök till att be om ursäkt eller rätta till allt,skrek med sin röda färg efter att han använt mitt bästa läppstift i brist på papper och penna."Förlåt som fan om jag gjorde något som fick dig att gå."Jag stirrar på texten som om den var skriven på ett språk jag inte förstod.Något i mig kunde inte sluta tänka på att han måste förstått att gjort mig illa.Vad annars bad han om ursäkt för?Jag går ut i samma pyjamas som jag däckat hos Calle i.Mina sidenbyxor och en stor, svart t-shirt.De håller mig tills tårarna återigen stillar sig.Sen dricker vi kaffe i trädgården.Båda lyssnar så tålmodigt,medan jag bit för bitplockar upp mitt glitter från marken.Jag var så äcklad.Och allra mest av mig själv.Vad var det för fel på migsom föll rakt pladaskt ner i en främmande mans armar?Jag spenderar timmar med att klandra mig själv.Gick igenom exakt hur mycket vi druckit.Vilken outfit jag hade och vilka underkläder jag bar.Sättet jag betedde mig på. Var det för slampigt?För billigt? För uppenbart för att låta osäkerheten skina igenom?Jag går en hel dagoch mår piss över det faktumatt allt jag ville var att bli älskadändå hamnade man här.Jag ville inte att någon skulle se mig.Inte ens jag kunde se mig.Han hade tagit allt.Det kändes som att jag fortfarande var naken.Hur mycket jag än försökte klä på mig.Allt mitt glitteri en pöl på marken under mig.Det fanns inget i mig som orkade skina.Jag ville bara få bort hans parfym från mina lakan och går vidare.Så jag spenderar hela dagen i tvättstuganoch väntar på att det ska gå över.Vad det nu var jag kände.//Dagen efter.Jag vaknar förbannad.Eller snarare ursinnig.Alla års ilska mot män som gjort en illa,blev till slut för stor för den här kroppen att bära.Det var som att jag inte kunde sluta prata, när jag väl började.Eller snarare, när jag insåg att jag aldrig bar någon skuld i det som hänt.Det är inte rimligt att kräva mer än det han redan fick.Han skulle förstått, han skulle ha hört mig,han skulle ha sett mig.Han skulle ha slutat.Jag var ju någon.Så jag skriver på text och frågar om han vill komma hit,men på mina kompromisser och bara lyssna.Ida hjälper mig att sudda ut texten på spegeln.Och Calle hjälper mig att tvätta lakanen.Till slut fanns han nästan inte kvar här.Jag häller upp det sista av vinet, kramar ur boxen rejält.Jag hade sagt att jag inte skulle dricka, men när han skrev att han var på väg så svepte jag ett helt glas.Calle och Ida peppade mig, båda hade mobilerna på ifall det skulle vara något.Jag satte mig på baksidan av trädgården. Ville se obrydd ut men mådde verkligen skit och ångrade mig djupt.Allting hade känts som en bra idé fram tills nu. Mitt hjärta dunkade nästan ur bröstet. Kände mig konstigt yr.Sen kommer han runt hörnet.Han såg nästan lika nervös ut som jag kände mig.Jag hatade att han var så vacker.Det var svårt att titta på honom redan innanoch det här gjorde knappast saken bättre.Han slår sig obekvämt men villigt ner på filten jag lagt ut.Mina lungor fylls med alla vindars blåst och min mun formar en tsunami.Jag exploderade mitt framför honom, i hans händer.Aldrig hade jag känt mig så säker.Aldrig har jag varit en sådan naturkraft.Att han var vacker tog inte bort det faktum,att han i fredags inte hade sett mig gråta,utan valt att fortsätta för hans egen vinning.Att han hade bra musiksmak kunde inte gottgöra för den skada som redan skett.Att han skrattade åt mina skämt triumferade inte att han knappt brydde sig om mina tårar.Att han hade potential tog inte bort det faktum att han istället blev en våldtäktsman.26 år av smärta,över allt som männen utsatt mig för.Jag ville inte vara en del av spelet längre.Hans skuld i hans händer,där den hör hemma.Hans skam i hans famn,den kunde han vagga på egen hand.Så det här kommer för alltid vara historien om hur jag tog tillbaka mitt glitter.Om hur Ebba svarade att hon var stolt över hur långt jag kommit.Och hur psykologen applåderade och tackade mig på samhällets vägar, eftersom jag var en tsunami av känslor,och om man bara visste vart man skulle rikta det,så kunde man åstadkomma mirakel och flytta berg.I fredags blev jag våldtagen.Och i söndags satt jag på en filt i trädgården och snackade vikten av samtycke med honom.Han fick räcka upp handen innan han fick tala och aldrig har något känts så bra.Han var så oerhört liten och jag var så oerhört stor.Han skämdes medan jag tog mitt glitter tillbaka.Åh mormor vad du skulle varit stolt.Jag var en tsunami av känslor.En naturkraft som flyttade berg.Och en helt vanlig skör kvinna,som precis konfronterat min våldtäksman.Han var en man.Jag var stormen han önskade att han aldrig sprang in i.Så gå, systra miUtoch ta tillbakaditt glitterSolen bugade inför dig.