MEREDITH

Sen vi blev jag, har jag inte hållit allt som känns på insidan.Så rädd att något ska börja blöda,ännu räddare för att ingen skulle se det.Hur skulle dom?När man låser in sig själv på ett sätt som gör,att ingen längre känner igen dig.Så när du hamnar på psykakuten,nästan helt medvetslös,så var det ingen som kom,eftersom du glömt att släppa in någon.Jag ringer honom på lunchen, stänger dörren till kontoret.Vill förklara att jag inte alltid varit sån här.En människa som låser alla ute,som är svår att älska och nå.Som aldrig riktigt är med."Tänk om jag släpper in dig,berättar allt jag känner.Tänk om du blir min person.Om jag förlitar mig på dig,lutar mig mot dig när jag inte kan stå själv.Och sen går du. Hur ska jag kunna rädda mig själv,om jag ber någon annan göra det?""Men Märta du räddar redan dig själv,och alla andra hela tiden! Ser du inte det?"svarar han skrattandes.Något i mig hade överlevt,det var bara tröttsamt att man nästan var tvungen att dö innan det vände och man började leva