Mest av allt

"Jag tror han kommer komma Märta." säger Maria hoppfullt i genuina försök att få min ambivalens stillad. Jag nickar och ler uppmuntrande som svar. "Jag tror också att han kommer komma." svarade jag till slut utan att vattna de tankar som trots all kärlek ändå sått ett frö om hur skonad jag skulle bli om han inte dök upp. Kanske skulle jag till och med må bättre då, än om han skulle försöka sig på att älska mig igen. Hans ambivalens gjorde mig illamående. Min egna ambivalens likaså. Jag hatade det.  Och jag har inte sagt rakt ut till någon, allt han lovat. Endast av den anledningen till att jag fortfarande inte repat mig från skadan han orsakade när han förra gången sa exakt likadant.  "Snälla bara en chans till."  Och jag ler och säger välkommen Stig på Känn dig som hemmaKlä av mig Lova mig för alltid För att sedan be mig Att inte älska så stort Vilja så mycket Förminskar mig själv För att passa in hos honom   Var det fel på mig, som var tvungen att bli något mindre för att bli älskad? Eller var det fel på honom, som inte kunde hantera något så stort, utan att bli rädd och ha sönder allt som ville komma nära  Förutom Andra kvinnor Som inte var jag Ibland önskar jag att han hade blivit kär i någon av dom istället  "Jag tror han kommer komma Märta." Och det trodde jag med.  Jag såg Göteborg försvinna och jag såg mig själv låta det ske. Vad var det för fel på mig, som inte vågade säga  Att om man verkligen älskar någon Om han verkligen älskade mig Så skulle han nog inte komma Hur mycket han själv ville det Då skulle han nog inse Att han fuckat upp det Alldeles för många gångerFör att ens ha rätten att fråga Om en andra chans  Men jag hade fortfarande inte lärt mig gränssättning. Stack till Afrika precis innan psykologen hann förklara varför det var viktigt. Jag ljög när jag sa att jag mest av allt ville bli älskad. Mest av allt ville jag inte bli sårad.