NÄR DU LOVAR FÖR ALLTID

Det var den typen av hat som infiltrerade varenda typ av anspråk till kärlek.Allt jag kände var svart så svarta blev mina ord.Och ärligt talat kändes det skönt att få vara den som för en gångs skull,inte blev tyst och backade. Utan istället skrek och gick på.Det är mörkt utanför gränden vid Erikdahlbergs som tidigare varit min fristad.Numera var ingen plats säker och alla grannar sov.Jag stod ensam med honom och jag kunde inte bry mig mindre.Jag hade burit på en ilska som aldrig hade fått andas,men när den väl kom till ytan kunde den inte tystas."Hur kunde du lura mig?! Hur kunde du lura mig på för alltid?Hur kunde du gå ner på dina knän framför mig, se mig i ögonen och prata om familj?Hur kunde du ljuga så för mig?"orden spottades ur mig när jag skrek och försökte samla rösten så att den inte skulle bli begraven i gråten som växte i halsen."Du skulle bara våga. Du skulle bara våga säga att jag inte menade det jag sa.Fattar du inte att det är därför det gör så jävla ont?! Jag mår illa över det faktumet,att jag menade varenda jävla ord jag sa till dig. Men det funkade inte.Men bara för att det inte fungerade, betyder inte det att jag inte menade vad jag sa."Han har handen i luften och skriker tillbaka exakt lika högt som jag skrek mot honom.Vi tystnar båda två. Jag gråter tyst för mig själv och han säger inget alls.Ibland vill två människor så gärna tro på för alltid,att dom glömmer att det inte alltid går.Det är inte alltid det går.