VAD SOM GÖR LIVET

Ett utav mina bästa minnen i livet innehåller ingen lycka.Det är mörkt och tragiskt, nästintill totalt kolsvart. Det var sommar fastän det blåste. Vi hade tagit färjan över till Öland och åt glass i hamnen.Nina och jag sitter mittemot varandra, hon var en utav mina bästa vänner.Och är än idag. Ninas pappa hade blivit sjuk. Mormor hade dött.Och jag hade precis lämnat någon,som vägrade lämna mig.Men där i hamnen, över ett träbord i vinden, där satt vi.Två trasiga själar som knappt orkade någonting.Två fantastiska människor, som hade blivit böjda och knäckta över livets motgångar och män som aldrig tycktes vilja en väl.Det fanns ingen mening med något. All mat smakade ingenting.Vi var båda så trötta. Sen tog vi varandras händer.Och skrattade i gråten,att nog skulle vi överleva den här skiten också.Vi hade ju varandra.Vi hade ju varandra.Och även om avsaknaden av lycka skrek högre än något annat,så hade vi något som var bättre än det.Som utklassade lyckan totalt. Vi hade kärlek.Vi hade hopp.Vi hade varandra.