I hissen

På Victors skrivarlinje fick de en uppgift, för massa veckor sedan, att skriva en dialog i en hiss. Istället för att bara intensivt stirra på honom när han skrev, kladdade jag ihop en egen liten text, med målgrupp trettonåring typ. ”Hej.."”Tja…”Hon sneglar på honom genom luggen. Spänningen i luften bränner. Hon vill säga någonting mer, men vågar inte. Vet inte vad hon skulle säga utan att förstöra allt.”Vart ska du?” Hon andas ut när han säger det.”Tredje våningen, du då?””Aha, jag ska till fjärde” säger han och trycker in hissknapparna till både tredje och fjärde.Han hänger avslappnat med axeln mot väggen. Hon önskar att han inte stod så långt bort. Tystnaden är påtaglig. Hon är rädd att han ska höra hur fort hennes hjärta slå mot revbenen. Hur det bultar febrilt och vill kasta sig över honom. Hon kämpar för att inte andas för högt, eller för fort.”Du går i sjuan va?” säger han.”Mm, 7C” Hon fingrar nervöst på klänningskanten. Han ser rakt på henne nu. De mörkbruna ögonen får benen att vilja vika sig under henne.”Jag går i 9A”“Jaha” säger hon fastän hon redan vet det. Hon vet precis vem han är. Hissen plingar till på tredje våningen och dörrarna öppnas. Med vacklande steg kliver hon ur hissen. Vänder sig inte om, hon klarar inte av att möta hans blick.”Du, vi ses” säger han.När dörrarna stängts om honom glider hon ner på golvet i trapphuset. Hon måste samla sig innan hon kan möta mamma och pappas blickar inne i lägenheten. Kinderna är varma, säkert körsbärsröda. Hon kramar om knäna hårt och gömmer ansiktet. Tänk att hon har pratat med Sebastian.