Novell: Allt var bra, egentligen

Uppgift: Skriv en novell, max 2A4, i imperfekt och tredje person. Bestäm gemensamt i gruppen en plats, konflikt, detalj, karaktär eller ett tema  som novellerna ska innehålla. Min grupp beslutade oss för att placera novellen på en parkbänk. ‒ Hörru, får jag plats att sitta här eller? sa han.Hon låg raklång på en parkbänk och försökte fånga snöflingor med tungan. De landade mestadels på kinderna, pannan och resten av staden. Träplankorna skar in i skuldrorna och lämnade märken på baksidan av de bara låren. Han såg på henne som om det inte alls var märkligt att hon låg där utan varken strumpbyxor eller skor. Han var van.Hon drog upp knäna precis lagom mycket för att han skulle få plats med sin smala rumpa tätt intill järnarmstödet. Han kom dit fortare än vanligt.‒ Vad får dig att ligga här igen? fortsatte han.Hon svarade inte. Allt var bra, egentligen. Det var bara det att allt ändå kändes fel. Blodet i hennes hjärta frös till is för flera månader sedan och det ville inte tina.Han lät henne hållas och la handen på hennes vänsterknä. Den brände i hela benet.När han tittade på henne stirrade hon upp mot himlen. När han tittade rakt fram på de kala träden, buskarna eller trafikljuset borta på vägen, tittade hon på honom. I smyg betraktade hon hans spetsiga näsa och de spretiga ögonbrynen. Fingrarna som vilade på hennes knä var smala och såg ut att kunna gå av närsomhelst. Hon undrade vad det var med dem som höll henne kvar.Han måste ha uppfattat hennes betraktelser i periferin, för han vände på huvudet och fångade hennes blick. Hon kunde inte slå undan den när han såg sådär rakt på henne.‒ Vad är det som är fel?Hon svarade fortfarande inte. Vad var det egentligen som var fel? Om han inte kände det i luften, kunde hon inte förklara. Det var där det låg. I andetagen, mellan raderna i samtalen och i sättet de rörde sig runt varandra i lägenheten.Flera snöflingor föll. Några krokusar kämpade för sitt liv en bit bort och hon kände sig som dem. De gick från orangea till vita allteftersom snön föll, precis som hennes hår gick från mörkt till ljust. Kylan bet och rev i den bara huden på hennes ben och i hans ansikte. Hårstråna på hela hennes kropp pekade rakt ut. Hon ville kura ihop sig som en igelkott. Hans hand kändes inte varm mot benet längre.‒ Kan du inte bara säga vad som är fel någon gång så att vi slipper sitta här och frysa en gång i veckan?Hon tvekade.‒ Inget är fel, jag behövde bara lite luft, sa hon och kröp in i hans täckjacka. Hon klarade inte det den här gången heller.Han höll om henne en stund, innan hon kände hur det bubblade under hans hud och han lösgjorde sig från hennes grepp.‒ Luft finns på balkongen också eller så kan man öppna ett fönster, sa han.‒ Men…‒ Nej inga men, du kan inte hålla på såhär.Han fortsatte:‒ Jag fattar ju att någonting är fel när du springer ut barfota mitt i vintern, men om du inte säger något så vet jag inte vad jag ska göra åt det.Vad skulle hon säga? Allt var ju bra, egentligen.Hon la sin hand över hans och hoppades att två iskalla händer kunde bilda värme tillsammans. Att de kunde smälta samman och få henne att känna som hon gjorde förut. Han slog bort hennes hand.‒ Jag orkar inte mer, sa han och reste sig upp så häftigt att bänken hade vält och tagit henne med sig om den inte varit fastgjuten i marken.Hon såg hans ryggtavla försvinna längre och längre bort över gräset och snöslasket.‒ Jag orkar inte heller mer… viskade hon.